3 93 Den egentliga förespråkaren för en deskriptiv rättskällelära var Ross, som i detta fall använde sig av Augdahl somett varnande exempel på en normativ lära. Ross ställde sig tvivlande till Augdahls hela metod, och han konstaterade ironiskt: “Meget vel, så ved vi altså, hvorledes professor Augdahl ser på disse ting.” Han medgav dock, att Augdahls bok hade ett värde som en framställning av norsk rättskällelära, eftersom cien, trots sin utgångspunkt, i verkligheten redogjorde för de norska domstolarnas faktiska tillvägagångssätt: “... hans vurderinger af det hensigtsma.’ssige har en sva^r tilbojelighed til at forme sig i overensstemmelse med de i norsk praksis faktisk herskende synspunkter”.Enligt Ross var dock huvudfelet med all ‘traditionell rättskällelära’, till vilken han räknade alla nordiska författare med undantag av Viggo Bentzon, att man förlorat sig i spekulationer över, “hvorfra de forskellige kilder henter deres ‘forbindende kraft’, hvad der i sidste instans er den hojeste kilde til al ‘retsgyldighed’ ... [a]lt dette et lige så orkeslost somdet er spekulativt”. Ross delade upp den traditionella läran i olika riktningar, den positivistiska, till vilken han hänförde 0rsted, Goos och, förunderligt nog, Vinding Kruse, den naturrättsliga och “[d]en romantiske eller Instoriske skole'\ som var en variant av naturrätten (Ilium). Ross saknade dock inte anhängare till sin deskriptiva rättskällelära. En tidig anhängare var Ek, som i sin framställning hänvisade till Ross’ “Virkelighed og Gyldighed”. Ek prefererade ju i juridiken “den empiriska forskningsmetoden, eller noggrannare uttryckt, den empiriskt induktiva, syntetiska metoden”, och han ville med denna metod “ernå en med verkligheten överensstämmande lösning av rättskällornas problem”. Ett annat tillvägagångssätt kunde inte leda “till verklig kunskap, utan stannar i bästa fall vid en viss obevisad och obevisbar hypotes . Någon skarp gräns mellan de olika rättskällelärorna torde inte heller under den här behandlade perioden kunna dras upp med hjälp av indelningen i normativ och deskriptiv. Situationen verkar ha varit den, att rättskälleläran ofta tenderade att förbli deskriptiv, så länge som respektive författare ansåg det rådande läget vara acceptabelt, medan missförhållanden ledde till normativa ställningstaganden. I själva verket har en framställning av rättskälleläran alltid en normativ verkan oberoende av om rättskälleläran framställs som en beskrivning eller också innehåller rekommendationer. Detta gäller också Ross’ framställning av rättskälleläran inom‘domarideologin’; denna hade väl i hög grad formats under domarens studietid genom den rättsvetenskapliga litteraturen. Ross’ råd till rättsvetenskapsmännen, ‘tala själv sanning, men lär domarna att clölja den’ (se 3S8 387 Ross, Rct, s. 12S. 388 Ross, Rct, s. 1 2(i t. .^89 Hh, s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=