390 rigtig, ikke til Retskilde, dersomdet ikke lykkes den at Pinde 0re hos Praxis.”’" Trots att rättsvetenskapen endast genom praxis kunde få betydelse, konstaterade Platou å andra sidan, att “Praxis ikke kan undva;re Systematikerens Arbeide”. Han förtydligade: “Den praktiskeJurist tr^enger til ... Theoretikerens methodiske, ordnende, organiserende Virksomhed. Den systematiske Tsenkning er i sig selv en Kilde tilRetserkjendelse" (kurs. här).’ ' Även kutymernas, handelsbrukens ställning förblev öppen; Platou ansåg det dock riktigast att beteckna dem som "et Fortolkningsmiddel”.’ ■ Liksomsina föregångare Montgomery och Allan Serlachius (del III, s. 285 f) ansåg Ekström, att rättsvetenskapen inte var någon rättskälla. “En annan sak är att dess resultat självfallet icke kunna undgå att beaktas av den praktiska juridikens representanter och därigenom utöva inflytande på praxis. Och på denna väg kan vetenskapen med tiden medelbart framkalla rättssatser. rättspraxis gällde, “att en ... långvarig och likformig praxis gör domstolarna benägna att fortgå på den en gång inslagna vägen”.’ ’ Gränsen mellan sedvanerätten och kutymer kunde i praktiken vara svår att dra, men kutymerna var inte sedvanerätt utan ett tolkningsmedel.’’ Kivimäki var däremot böjd att inkludera doktrinen i rättskällorna. Han konstaterade, att rättsvetenskapen kunde bli en viktig faktor i rättsutvecklingen vid sidan av lagstiftningen och praxis, samt hänvisade till Stängs uppfattning, att frågan om doktrinens natur av rättskälla helt berodde på hur man ville definiera rättskällebegreppet. Beträffande »3-T3 .ro “Det allmänna rättsmedvetandet” kunde användas för art motivera rättens giltighet i allmänhet, som en fristående rättskälla vid sidan av de övriga och slutligen som ett hjälpmedel vid lagtolkningen. Hela begreppet i alla dess användningar utsattes för en hård kritik under 1900-talet, och det betraktades som en fiktion eller som metafysik.’^ Begreppets användning som rättskälla byggde i själva verket på tanken, att ingen rättsvetenskaplig framställning kunde klara sig med enbart lag och sedvanerätt eller ens praxis som rättskällor och att man då måste tillgripa en fri argumentering, som visserligen var bunden av de samhällsförhållanden och den kulturmiljö, där författaren verkade. Per Augdahl kritiserade utförligt “det allmänna rättsmedvetandet”, som han ansåg vara en produkt av den historiska skolan, samtidigt som han själv konstaterade, att det inte 370 PLnou, s. 95 f. 371 Platon, s. 93. 372 Platou, s. 136, 144 och 146. 37,3 Ekström, s. 37. .374 Ekström, s. 34. ,375 Ekström, s. .31. ,376 Kivimäki, LM 1937, s. 484. .377 Om Upp.salaskolans kritik av “det allmänna rätt,smedvetandet”, ,se även Eleliti, ,s. 107 not 8 och 116 L
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=