3 89 marc precisera innehållet i och betydelsen hos de enskilda grupperna.'*’^ Ett par årtionden senare, då ‘domarideologin’ blivit en central hiktor i Ross’ rättsteori, var grunden för rättskällornas rangordning den gradajsaiidsyrdighed, hvormed en kildes motiverende inflydelse på dommeren kan forudbestemmes Omlagen kunde man “gennemgående med en til vished gra;;nsende sandsynlighed ... forudsige, at den vil blive accepteret at dommeren ”. A andra sidan ansågs de av ‘sakens natur’ härledda rättssatserna inte omedelbart vara rätt, “fordi vi her kun er i stand til at gisne om, hvorledes domstolene vil reagere”. Striden omsedvanans metamorfos till rätt visade, att det fanns objektiva grunder tör en prognos, men art det dock också tanns “et berydeligt spillerum for dommerens frihed til at acceptere eller torkaste sa:dvanen’’. Sist och slutligen var det endast frågan om gradskillnader: “Selv loven vil efter omstaendighederne blive skudt til side at dommeren. Det är därmed uppenbart, att man trots betänkligheterna mot en strikt, normativ rättskällelära ändå inte var beredd att helt avstå trån en rangordning. Ernst Andersen representerade nordisk communis opinio^ då han år 1947 konstaterade, art man inte behövde avstå från indelningen i primära och subsidiära rättskällor, “naar man blot opgiver at opfatte den som en normativ (absolut, mekanisk) Inddeling og i Stedet tyder den derhen, at man herved tremhaever den typisk rigtige Ranglolge i Kollisionstilhelde mellem paa den ene Side Loven og paa den anden Side Saedvaneret och Forholdets Natur”. Det var främst äldre författare, som tog ställning till frågan om vissa fenomen kunde räknas till rättskällorna. 1 sin förmögenhetsrättsframställning påstod Stang, art rättspraxis och rättsvetenskapen var rättsskapande faktorer; om man skulle kalla dem rättskällor berodde på hur man definierade detta begrepp. Gjelsvik var inne på samma tanke, då han ansåg det vara en systematisk fråga, om man ville tala om en tredje rättskälla, och resultatet sakna betydelse för domstolarnas verksamhet. Platons verk är den enda här refererade norska framställning, som innehåller en redogörelse för de s.k. hjälpmedlen. Platous utgångspunkt var som bekant, att endast lag och sedvanerätt inklusive rättspraxis var rättskällor. Om rättsvetenskapen skrev han: “... Retsvidenskaben er ikke selv en Retskilde, den virker indirekte, medens den paatagelige Retsudvikling i saa Fienseende varsentlig skyldes Retspraxis, - en Fheori bliver, selv om man bagefter erkjender, at den var 3(>8 3(>‘> 365 Roa, Virkcliglicd, 366 Ross, Rct, s. 121. .567 h.rmt Andersen, lorhitning, s. 127. .568 Stang, .s. 142. .569 (ijelsvik, s. 51. 8c även Rastad, NRt 191.5, s. 24.5. 129 f.; Ross, Um 1940 B. ,s. 162 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=