387 RetskiIcier”. Även “Retsvidenskaben eller Sägens Natur” tramstår i texten endast som en tredje rangens rättskälla, då denna användes “överalt, hvor Loven og Retssaedvanen tier lllum nämnde den vanliga indelningen i “principale og subsidiiere Retskilder”, med lagen “i Regelen” som “principal Retskilde”. Lagen skulle följas, “medens andre Retskilder saasom Retspraksis eller Retssa.’dvane kun skal kunne anvendes under Lovens Lavshed”. Ilium ansåg dock indelningen ha “ringe systematisk Varrd”, då lagen t.ex. kunde ha hamnat i glömska och det hade uppstått en med lagen inte överensstämmande “almindelig Retsanskuelse, som hviler paa Retssardvane, Praejudikater eller retsvidenskahelige Fremstillinger”. Framhävandet av lagens primära ställning kunde därför inte betyda annat än det, “at Loven har en dominerende Indflydelse paa Retsdannelsen”.’^** Iliumkonstaterade också senare, att om man hittade motstridigheter i lag, praxis och teori, kunde detta förhållande bäst uppfattas på det sättet, “at der hestaar flere Varianter af Retten, og det staar til Fremtiden at vise, hvilken Kilde der forer til Retsopfattelsens Fa;stnelse i et hestemt Leje”.'^*’ Enligt Agge var det materiella sättet att uppfatta rättskällorna “åtskilligt diffust” och gjorde inte rättvisa åt de olika faktorernas tyngd. Vissa rättskällor hade en särskild kvalitet, så att “de ur dem härflytande reglerna omedelbart uppfattas såsom bindande, d.v.s. ägande en särskild ]nrid\s\>. giltighet". “Detta socialpsykologiska fenomen” var särskilt framträdande, när det gällde lagstiftningen och den av domstolar och myndigheter tillämpade sedvanerätten. Dessa rättskällor, som från andra utgångspunkter sett var de enda, “framträda alltså från ... den realistiska uppfattningen av den objektiva rättens väsen såsom direkt verkatide rättskällor av högre diggtitet, medan övriga faktorer, vilka påverka rättsreglernas innehåll och utveckling allenast verka medelbart och äro av Uigre digiiitet, i det att de vanligen icke uppfattas så.som källor för juridiskt förbindande rätts.satser”. Agges rangordning var därmed gammalt rättskällevin i nya läglar. Det var för af Hällström inte nog att beteckna de reella övervägandena och sociologiska synpunkterna samt de på dessa byggande rättssatserna som en rättskälla, utan han gick ett steg längre: “Denna rättskälla är stundom starkare än skriven lag.” Ett gammalt, under helt andra förhållanden tillkommet lagstadgande “bör sättas ur bruk och, ehuru fortfarande formellt gällande, ersättas med en rättsregel, vars innehåll bestämmes av denna andra rättskälla”. Detta gällde i synnerhet de delar av förmögenhetsrätten som var oreglerade i lag. “Över huvud kan den regel ställas upp, att de reala övervägandena bör givas avgörande bety- .^57 Vinding Kruse, Ret.skildcrnc, .s. 28 och 6.^ t. .^58 llluni. s. 67 f. .^S9 lllum. s. 118. 360 Agge. s. 24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=