386 variationer ofta förekommande resonemang visar, att läran omskriven lag (och sedvanerätt) såsom enda rättskälla hamnat i en återvändsgränd.” Den av domaren skapade lex in casu kunde omöjligt vara annat än objektiv rätt och därmed en rättskälla. “Allt detta kan naturligare uttryckas med att reella överväganden och sociologiska hänsyn utgöra rättskälla.”“Ännu bättre är kanske att säga, att slutsatser, rättssatser och rättsregler, som bygga på dessa överväganden och synpunkter, äro rättskälla.”Det kan noteras, att a( Hällström däremot inte talade om rättspraxis som en rättskälla, men då han behandlade de reella övervägandena osv., hade han hela tiden domarens verksamhet i tankarna. Han (ramhöll också domarens aktiva roll. I Finland hade domarmakten aldrig uppgivit “den höga uppgift, som ges den av våra gamla lagar - landskaps- och landslagarna, 1734 års lag; se också många uttryck däromi domarereglerna - nämligen att inte blott skipa rätt utan också skapa rätt”.^^‘ Enligt Carl Ek var lag, sedvana och ‘sakens natur’ eller reella överväganden rättskälla. Det sistnämnda begreppet var mycket vidsträckt och omfattade “icke blott t. ex. rättskänsla, intresseave^ägning och billighet, utan även bl. a. analogi, rättsvetenskap, lagmotiv, praxis”.’^’ Alanen ansåg, att förutom lag och sedvanerätt, även doktrinen och ‘judikaturen var rättskällor. Det finns i litteraturen ofta ställningstaganden till de olika rättskällornas rangordning, och fortfarande betecknades i allmänhet lagen som den primära rättskällan. Platous framställning är såtillvida ett undantag, att han i sitt utförliga arbete inte tog ställning till frågan om lagens och sedvanerättens rangordning. Även 0stremansåg (1942), att det inte fanns någon rangordning mellan lag och sedvanerätt, men han konstaterade också beträffande rättskällorna i allmänhet: “Det gavner lite å sette op en fast prioritetsorden her. Tilmed kan det nesten virke villedende å tale om‘rekkefolge’.”^^'^ Stang hade däremot år 1908 betecknat löreställningen om lagens primära ställning som det enda riktiga i de förhärskande åsikterna omrättskällornas rangordning.ÄvenVinding Kruse var av den åsikten, att lagen stod klart “over alle andre Retskilder, men mellem disse sidste, de subsidisere Retskilder indbyrdes kan der ikke angives nogen bestemt Rangfolge”. Fröts allt, om man ville kalla lagens förarbeten och motiv lör en rättskälla, så var detta “en Retskilde, der i Almindelighed er ret svag i Konflikten med andre 3S4 349 tif Hällström, ÄgarcKirbchåll, s. 16 1. 350 nf Hällström, Ägarelörbehåll, s. 16. 351 af Hällström, Ägaretörbehall, s. 15. 352 F.h, s. 32. 35.3 ALiuen, s. 60. .554 Sc PLitou, .s. 1 1 tl. och 55 tb .555 Ostrem, Rettskildene I, .s. 16. 356 Sta,Ig, TfR 1908, .s. .540.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=