38 5 nare i sin “Översikt” lagen, sedvanerätten, prejudikat och “den rettsvitenskapelige teori” som rättskällor. Dessutom kunde också främmande rätt “va.'re en pekepinn”, och det samma gällde “lovgivningens and”. 1 sista hand fick domaren “domme slik han mener er rett og riktig, idet han bruker den regel han selv vilde ha gitt, omdet var han som var lovgiver”. Knoph framhöll, att detta stadgande visserligen fanns i den schweiziska civillagen, “men praktiseres i stillhet noe hvert sted”."’ Förteckningen var inte heller uttömmande. I Knophs “Rettslige standarder” (1939) ingick därtill i förteckningen över “[alle] de mere eller mindre Libestemte ‘rettskildene’ som dommeren henvises til”, när lag och sedvanerätt saknades, även “urvidende tolkning og analogi” samt “forholdets natur”."' Ostrem betraktade som rättskällor, förutom lag och sedvanerätt, även rättspraxis med “[d]ens hoidepunkt ... prejudikatet, avsagt av Hoiesteretts plenum”, analogi och sakens natur, “gjerne bearbeidet og fremstillet av t>idemkapen" Teorin var också en rärrskälla, och om man med rättskällor förstod alt som kan tnspirere dommeren”, så blev t.ex. också “den orienterende avisartikkel en ‘rettskilde”.3‘R> Enligt Vinding Kruse var “[e]fter dansk Ret saavelsom efter Sägens Natur ... Loven, Retssa:dvanen, Retspraksis og Sägens Natur” rättskällor." Författaren använde somsynonymer både “Sägens Natur eller den naturlige Ret” (i orstedsk bemärkelse, se del II, s. 293), “Retsvidenskaben eller Sägens Natur” och “Sägens Natur eller den videnskabelige Ret”."" af Hällström tog avstånd från den i finländsk doktrin av Montgomery och Ekström förfäktade läran, att endast skriven lag och sedvanerätt var egentliga rättskällor. Sedvanerätten var mycket sällsynt, varför endast skriven lag återstod. Då i finsk rätt förmögenhetsrätten var till stora delar oreglerad i lag, och då de existerande spridda stadgandena delvis var mycket gamla, “kan ju följden icke bliva någon annan än vad den blivit, nämligen att man krampaktigt klänger sig fast vid mer eller mindre föråldrade lagrum och anstränger sig att ur dem pressa framprinciper, ehuru de intet utsäga omdet fall varomfråga är”. Då lag och sedvanerätt helt saknades och inte heller analogi var möjlig, talade man om luckor i rättsordningen, och enligt Ekström måste domaren då döma enligt sakens natur, skapa en lex in casu, somdock inte var lag. “Ett dylikt i litteraturen i olika 343 knop/’, s. 13-17. 344 Knoph. St.ind.irdcr, s. 12. 345 Chtrcni, Rctt.skildcnc 1, .s. 16. 346 (htreni. ftctt.skildcnc 1, s. 37. 347 \'inf/ing Krnsf. Rctskildcrnc, s. 24. .348 \ 'in(/ing Krnse, Rct.skildcrnc, s. 1 1, 28 t)cli 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=