384 “således at man ved retskilderne forstår iudbegrebet afde faktorer der over indflydelse på dommerens formulering af den regel hvorpå han baserer sin afgorelse, idet det tilfojes, at denne indflydelse for de forskellige kilders vedkommende kan variere i hoj grad fra sådanne tilhvlde, i hvilke kilden pra*sterer dommeren en fuldt herdig retsregel der blot övertages af dommcren, til sådanne tilfelde, i hvilke kilden ikke bvder dommeren andet og mere end visse inspirerende ideer ud fra hvilke han selv formulerer den regel han har brug for”." Redan definitionen förutsatte alltså någon formav rangordning mellan rättskällorna. 1.3.2. Rättskällorna och deras rangordning Under den här behandlade perioden var det redan mycket ovanligt att begränsa rättskällorna till enbart lag och sedvana: endast äldre författare, nämligen Ekström i Finland och Gjelsvik, Platou och Ingstad i Norge var av denna åsikt, men Platou konstaterade, att rättspraxis ingick i sedvanerätten."'* Agge ansåg, att om man höll sig till det formella rättskällebegreppet (vilket han själv inte gjorde), så kunde endast lag och “sedvanerätt, uttryckt i domstolars och myndigheters praxis”, vara rättskällor. Då man däremot höll sig till den materiella rättskälleuppfattningen brukade rättsvetenskapen, enstaka prejudikat, handelsbruk och annan sedvana samt det s.k. allmänna rättsmedvetandet betecknas somrättsOm den sistnämnda rättskällan nämnde Agge, att “[ajllmänt gängse moraliska föreställningar” hade betvdelse för praxis, eftersom den norm som man kommit till genom juridiska överväganden inte fick strida mot dessa föreställningar, om man önskade att regeln “skulle vinna mera allmän efterföljd hos medborgarna”.^^" Även Uppsalaskolans rättskälleförteckning var traditionell: Hägerström själv var beredd att acceptera lag, sedvanerätt, rättspraxis och doktrin som rättkällor. 1 sin lilla skrift “Rett og rettsbevissthet” (1923), i vilken Knoph framhöll den stora betydelsen av “den almindelige rettsbevissthet” eller “folkets rettsbevissthet” som en viktig rättskälla, påpekade han också, “at den gjengse tro på at det bare er to rettskilder, lov og sedvanerett, nok kan trenge til at man går den efter i sommene”. Resultatet av en iakttagelse av det verkliga rättslivet “måtte bli at hele kcren om rettskildene kommer i stopeskjeen Knoph betecknade sekällor.339 33"^ Ross, Rct, s. 92. 3.38 Ekström, s. 1 1; Gjehvik, s. 24 och 31; Platou. s. 11: higstad, s, 12, 17 och .33. fEestad, NRt 191.3, s. 24.3, påstod dock, att Gjelsvik och även Francis Hagerup skulle erkänna en tredje rätt eller rättskälla vid sidan av lagen och sedvanerätten; denna rätt kom främst till uttryck i domstolarnas verksamhet, och Rastad kallade den “den almindelige retsforfatning”. .3.39 Agg^e, s. 24. .340 Agge, s. 4.3. .341 Detta betonas av Lyles, s. 3.32 t. Se hl.a. Hägerström, s. .342 Knoph, Rett, s. 1 2 f. och 17. .31 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=