383 kunde då tala omett dynamiskt betraktelsesätt, somgjorde att begreppet ‘rättskälla’ Pick en annan innebörd. Agge ansåg med hänvisning till Stjernberg, att man som rättskällor betecknade “då samtliga faktorer, som åstacikomma förändringar i rättsreglernas innehåll och därigenom också i det konkreta rättstillståndet, i det att [genom] dessa faktorer komma vissa regler att bortfalla eller förändras och nya att uppstå”. Enligt Agge var det dynamiska betraktelsesättet vanligare i nyare doktrin, även om det rådde oenighet om “arten av de faktorer, som kunna anses såsom rättskällor och samspelet dem emellan”. Man hade ofta kommit fram till formell uppfattning av rättskällorna så att åtminstone ett visst mått kräves av auktorisation från samhällsorganens sida, varigenom reglerna erhålla sin karaktär av bindande normer”. Omman däremot “anlägger en realistiskt färgad metod och betraktar rätten som ett komplex av faktiskt iakttagna regler”, ledde detta till, att alla “faktorer som påverka der faktiska regelsystemets successiva utformande och förändrande äro rärtskällor; man talar då om en materiell rättskälleuppfattning”. ”^ Dessa olika åsikter fick inverkan på rättskällornas antal och deras rangordning (se nedan). Alf Ross slutligen ställde år 1953 sig tvivlande till själva begreppet ‘rättskälla’, eftersom man därmed avsåg så olikartade företeelser. Det var helt naturligt att beteckna lagstiftningen som en rättskälla, och om man kunde påvisa andra särt art skapa med lagstiftningen likställd rätt, skulle det vara helt i sin ordning att tala om ett motsvarande antal rättskällor. Men om man talade om rättspraxis, sedvanor och sakens natur som källor vid sidan av lagstiftningen, “må det fremholdes, at der ikke dermed angives tre andre fremgangsmåder for retsskabelse, der levererer dommeren et herdigt produkt på samme måde som lovgivningen”. Man kunde uttrycka det bildligt så, att medan lagstiftningen levererade ett helfabrikat färdigt att användas, var praxis och sedvana “ikke i stand til at prtestere mere end halvfabrikata der må viderebearbejdes af dommeren selv, og ‘forhöidets natur’ ikke andet end råstoffer af hvilke dommeren selv må skabe den regel han har brug for”. Enligt Ross kunde man alltså med begreppet ‘rättskälla’ inte avse en metod för produktion av rättsregler, eftersom ett sådan karakteristik endast passade på lagstiftningen. Ross ansåg det inte i princip nödvändigt att överhuvudtaget definiera ett rättskällebegrepp, men om man ville göra det, måste man nöja sig med en mera obestämd definition. '3c 334 s. 23. s. 2.5 1. .^.36 /tav, Rct, .s. 91 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=