372 ten omdet nya rättsområdets, arbetsrättens, rätta plats i rättssystemet, att många författare hade åtminstone diffusa föreställningar omdet ‘riktiga’ rättssystemet. 1.2.1. Rättssystemets uppbyggnad Rättssystemets uppbyggnad hade stabiliserats redan under föregående period, och det i läroböcker framställda rättssystemet byggde vanligen på huvudindelningen i offentlig rätt och privaträtt, medan folkrätten antingen ingick i den offentliga rätten eller ansågs vara ett tredje huvudområde. Den offentliga rätten bestod av statsrätten, som indelades i författnings-, förvaltnings- och ibland finansrätt, samt straffrätt och processrätt. Trots att man någon gång nämnde Goos’ huvudindelning i “retsanordnende” och “retshaandhaevende” (del III, s. 260), inverkade detta inte på accepterandet av den traditionella systematiken. Inom privaträtten dominerade det hugo-heiseska femdelade systemet med dess indelning i allmänna läror, sak-, obligations-, familje- och arvsrätt, även om någon författare närmast följde det äldre institutionessystemet, lämnade bort den allmänna delen och behandlade person- och familjerätten före förmögenhets- och arvsrätten.’” Problemet med det traditionella rättssystemet var att det var föga flexibelt, och man var därför sedan gammalt rv'ungen att ty sig till en föga systematisk ‘speciell privaträtt’ eller ‘ekonomisk rätt’, som på 1900-talet fick allt större berv'delse. 2ö0 Det är här inte skäl eller ens möjligt att upprepa de olika författarnas med små variationer tämligen likartade framställningar av det traditionella rättssystemet. Däremot är det befogat att behandla Vinding Kruses framställning av rättssystemets uppbyggnad i “Retslseren” (1943), då författaren även i detta avseende var en avvikande företeelse i nordisk doktrin. Vinding Kruse följde i rättssystematiken traditionen från Goos, som han också hänvisade till: rättssystemets huvudindelning i “Retsordningen” (hos Goos “Retsanordningen”) och “Retshaandh^evelsen” med indelningen i “den afösergende”, “den oprettende” og “den straffende” är hämtad från förebildens rättssystem (del III, s. 260). I motsats till Goos’ indelning bestod dock Vinding Kruses “afvsergende” del av skadeståndsoch vindikationsrätt m.m., medan processrätten framställdes som en egen huvuddel av “Retshaandhsevelsen”, “Retshaandharvelsens Myndigheder og Fremgangsmaader”.’’’ I motsats till Goos (och tidigare Fr. C. Bornemann, del II, s. 267 f.) var Vinding Kruse beredd att bibehålla indelningen i privaträtt och offentlig rätt, och 290 Gjelsvik’. s. 18. 291 Åier Gjelsvik, s. 1 8 1. 292 Viudiug Kruse I, s. 31 t. och 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=