370 Då man i den Knophska flygmaskinen slutligen sänker sig ned till trädtoppshöjd, märker man även betydelsen av de olika forskarnas personligheter. En exakt klassificering blir ofta godtycklig, eftersom det inom de olika riktningarna är svårt att hitta teoretiskt sett helt ‘renodlade’ forskare. Stang, Knoph och Astrup Hoel, Lundstedt och Ross, Castberg och Vinding Kruse, samt Kivimäki kan visserligen räknas som anhängare av respektive riktning, men ofta med så långt gående modifikationer, att klassificeringen blir skönsmässig. Likartade forskarpersonligheter kunde leda till oväntade likheter i vetenskaplig metod, språk och stil trots helt olika teoretiska utgångspunkter. Hägerströmdyrkaren Lundstedts och ‘idealisten’ Vinding Kruses produktion har många gemensamma drag, trots att Uppsalaskolan var ärkefienden för Vinding Kruse. Båda författarna var besatta av en uppblåst självkänsla och en snarstuckenhet, som invecklade dem i otaliga konflikter. Bägges metod byggde på att de betraktade sig själva som samhällsvetenskapliga universalgenier med befogenhet att komma med auktoritativa uttalanden, vilkas vetenskapliga täckmantel var en diffus ‘samhällsnytta’ eller naturrättsliga postulat (‘sakens natur’). Både Lundstedts och Vinding Kruses juridiska stil kan betecknas som ett verbalt utnötningskrig mot alla motståndare med bombastiska uttalanden, upprepningar och ständiga utrop i form av kursiveringar i texten. Skillnaden är främst politisk: Lundstedt var socialdemokrat, Vinding Kruse ärkekonservativ eller högerradikal, allt efter om man vill se förebilden till hans diktaturdrömmar i 1700-talets danska absolutismeller i 1900talets fascistiska ledarstat. Dessutom undergick många forskares vetenskapliga inställning med tiden betydande förändringar: paradexemplet är Ross, sombörjade som en rättspositivist i Kelsens anda, blev Hägerströms lärjunge och från slutet av 1 940-talet i viss mån närmade sig den traditionella juridiken under domarideologins fikonlöv. Det är därför här skäl att påminna om Dag Michalsens varning för alltför övergripande klassificeringar.Då dessa ändå här har använts, kan detta motiveras på samma sätt som en del författare motiverade rättssystematikens behövlighet (se nedan 1.2.2.): den gav i alla fall en viss översikt och främjade förståelsen för stoffet. En sista svårighet med klassificeringen beror på art man redan sedan slutet av 1930-talet kan ana en ny form av ‘metodsynkretism’. Medan den äldre danska metodsynkretismen hade försökt åstadkomma en syntes av den konstruktiva riktningen och den tidiga realismen (ovan och del III, s. 247 ff), t\'der vissa nyare arbeten på ett försiktigt närmande mellan den äldre och den skandinaviska realismen. Erik af Hällström påpekade redan om Folke Schmidts doktorsavhandling (1938; se även nedan 2.2.), att avhandlingen nxlde på en utjämning av den 285 Se Alichalsen, s. 177 f. och 190 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=