367 rcnr rättsteoretiska drvkanden av rättens natur och den rättsvetenskapliga metoden, blev resultatet oka banalt eller t.o.m. pinsamt. Astriip Hoel gjorde dock ett tappert törsök att lösa problemet med 'den juridiska cirkelns kvadratur’, och även hans inställning var halvhjärtad: rättsvetenskapens natur av vetenskap var visserligen en tämligen likgiltig fråga omvalet av terminologi, men det var ändå viktigt för honom att framhäva rättsvetenskapens natur av en förstklassig, akademisk vetenskap. Viggo Bentzon tog några år senare avstånd från tanken på ett enhetligt vetenskapsbegrepp, då han kritiserade den unge Ross. Man måste vakta sig för “at identificere 'Videnskab’ med det fuldtud eksakte, med det uimodsigelige, det logisk entydige”. Åtminstone rättsvetenskapen kunde inte ställa sig “et saa 'fornemt’, et saa begnenset Formaal ”; den var “en historisk Videnskab Vid sidan av dryftandet av rättsvetenskapens vetenskaplighet var det Uppsalaskolans stora förtjänst att framhålla värdeomdömenas 'ovetenskaplighet’ och subjektivitet. Denna kritik riktade sig också mot den konstruktiva riktningens ‘vetenskapliga’ deduktioner, som hade framställts som sanningar. För en rättslärd blev det i början av 1900-ralet omöjligt att framstå som en över de dagspolitiska striderna stående sakkunnig, förkunnare av det objekrit t rätta, vilket mottagandet av Vinding Kruses “Retskeren ” visar. Redan före andra världskriget var det i den rättsvetenskapliga litteraturen allmänt accepterat, även av ‘idealister’ som Castberg, att subjektiva värderingar spelade en viktig roll i juridiken, trots dessa värderingars tvivelaktiga vetenskapliga halt. Vid sidan av de vetenskapliga skiljelinjerna är det skäl att beröra de olika riktningarnas samband med partipolitiska meningsskiljaktigheter, även om man på denna punkt måste nöja sig med vissa allmänna antaganden. Den konstruktiva riktningen stod i princip för ett konservativt fasthållande vid status quo. Denna riktnings politiska program behövde aldrig presenteras, då politiska, etiska och sociala synpunkter var bannlysta från den rättsvetenskapliga argumenteringen, men inställningen kom till synes, t.ex. då nymodigheter somarbetsrättsliga stadganden motarbetades eller tolkades snävt som ‘svstemvidriga’. För borgerliga sociallibcraler, oberoende av om de formellt hörde till hoyre eller venstre, var den äldre realismen det naturliga alternativet, och i dessa författares texter hittar man öppen kritik av ‘klasstänkandet’ (Ilium, Atigdahl). Försiktiga sociala reformer kunde motiveras med reella argument, tanken på samhällsnyttan osv. Gemensamt för den konstruktiva riktningen och realismen var rättsvetenskapens dolda eller öppna aktiva roll: man antingen bromsade eller arbetade för reformer. Man bör emellertid komma ihåg, att den nordiska konstruktiva riktningen dock sällan motsvarade ‘idealbilden’ eller rättare sagt den nidbild, som rikt2<S2 Bentzon, Svj I' s. S32.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=