36 5 ka nvttaii av juridiska arbeten för domar- och advokatkårerna, väger nog den äldre realismen tyngre i vågskålen, d .ex. de norska realisterna Stang och Knoph, danska jurister som Henry Ussing och Ilium, för art inte tala omVinding Kruse, men även en naturrättslig ‘idealist’ som Castberg, betonade kraftigt rättsvetenskapsmännens uppgift att vägleda domarna, och en juridik i denna anda var naturligtvis praktiskt användbar också för advokater och andra jurister, som i der dagliga livet sysslade med rättsliga problem. Strahl konstaterade år 1941, art juristerna i allmänhet hade vägrar att godta Hägerströms revolutionerande roll för juridiken. “Ty låt vara att Hägerströmvisat upp art gällande rätt icke är urtryck av vilja och att rättigheter och plikter icke existera, den juridiska verksamheten kan tydligen det oaktat fortgå ungefär som förut, kill och med anhängare av Uppsalaskolan argumentera ju med rättigheter och skyldighter i stort sett som alla andra.” Hägerström behandlade frågor och föreställningar, som juristerna inre var intresserade av, i den mån de överhuvudtaget kände till dem. “I stället för att fråga vad rätten är, frågar nämligen juristen: vad är rätt, hur skall man handla i förekommande fall? " En rättsvetenskap, som nöjde sig med referat av och förutsägelser om domstolarnas verksamhet, avskar sig från möjligheten att kritisera t.ex. Högsta domstolens avgöranden, “en konsekvens som i varje fall Lundstedt säkerligen icke vill vidkännas. Och Högsta domstolen själv skulle icke alls ha någon ledning av rättsreglerna, omdessa blott bestode i sådana förutsägelser.”' Då anhängarna av den äldre realismen angrep den konstruktiva riktningen, skedde detta också i allmänhet på grund av denna riktnings förmenta praktiska värdelöshet, såsom i Stängs kritik av Hagerups arbeten år 1935 (ovan 1.1.2.); endast Astrup Hoel baserade sin kritik på rent vetenskapsteoretiska grunder. Den äldre realismen förblev tydligen just på grund av sin praktiska användbarhet en viktig strömning inom doktrinen trots den skandinaviska realismens kritik. Det är betecknande, att då den finska civilrättsvetenskapen i början av 195()-ralet tog avstånd från den rådande konstruktiva riktningen, så skedde detta trots alla hyllningar till de nyaste filosofiska strömningarna (samt Alf Ross) ändå till stor del i den äldre realismens (Carl Torp) anda. Den skandinaviska realismens principkrav på en värderingsfri empiri ledde däremot in extremis till att en del svenska rättsvetenskapsmän drog sig tillbaka från det juridiska slagfältet och blev allt mera passiva iakttagare eller registrerare, även om få i sin ‘vetenskapliga objektivitet' gick så långt som Knut Rodhe. För en praktiskt verksam jurist utan större vetenskapliga intressen och ofta i tidsnöd måste det ha varit frustrerande att leta efter vägledning i de mest renläriga arbetena i Uppsala276 Str.ihl. Svj I' l‘Ml, s. 311. 277 SnuhL Svl l' 1941, 306.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=