3 62 gjennomtorte sine tremmede love ved domstolcne, og dcrncst 10 år av en ny makt som på samme vis gjennomforte sifie sarrpregede love, skulle da rertsvitenskapens oppgave i vedkommende land va.’re uttomt ved ar den i de forskjellige perioder förutsa domsutslagene? var dock en klar strävan till det som man inomhistorieforskningen brukar kalla “harmonisering”; ett försök att sammanjämka motstridiga yttranden och källor så att motsättningarna kunde förklaras för skenbara. Den vetenskapliga fronten mellan å ena sidan ‘realismen' och å den andra ‘idealismen’ var i och för sig klar på 1940-talet. Däremot kan man inte tala om en enhetlig frontlinje, då det fanns mycket olika slag av både ‘idealister’ och ‘realister’. Ross, som år 1940 betraktade Castberg som en idealist, reserverade år 1945 benämningen ‘idealism’ för Vinding Kruses ‘naturrättsliga’ rättslära, medan den sistnämndes elev Torben Lund för sina ställningstaganden i doktorsavhandlingen “Billedkunsten i retlig Belysning” (1944) av Ross betecknades som en anhängare av den konstruktiva riktningen.''’** Uppsalaskolans anhängare var nog beredda att förse varje form av normal juridik, som utan reservationer opererade med begrepp som “rättighet ” och “plikt ” o.dyl. med beteckningen ‘idealism’. Den av Ross år 1945 använda distinktionen mellan en naturrättslig idealism och den konstruktiva riktningen kunde synas befogad. Logik, begreppskonstruktion, rättspositivismoch formalism låg långt från den teleologiska rättsvetenskap, som idkades av Vinding Kruse. Aandra sidan var från och med 1920talet konstruktiv metod och naturrättstänkande inte oförenliga med varandra (Castberg; Alanen). Irots att begreppen ‘realism’ och ‘idealism’ i vissa avseenden är problematiska, åskådliggör de däremot utmärkt stämningsläget inom nordisk rättsvetenskap vid andra världskrigets slut. Aret 1945 var rättsidealismens stora år i Norden, om inte i vetenskapligt, så dock i politiskt hänseende. Med idealismen avses då inte Vinding Kruses rättslära, utan den rättsidealism, som i Norden hade varit så viktig under andra världskriget. I redaktören Erik Solems “Til leserne! ”, som inledde 1945 års årgång avTfR, talade han omden tyska ockupationen som en tid, då man måste se “hvordan lov og rett brutalt ble satt til side på den skammeligste måte”. Kampen hade enligt Solem förts på mycket olika villkor. Tyskarna hade makten, “vi hadde bare bevisstheten omat vi hadde rett' och också “den sikre bevissthet om att retten til slutt måtte seire ”. I sitt tal vid Hoyesteretts öppningssession den 14 maj 1945 talade hoyesterettsadvokat Gustav Heiberg om att domstolen år 1940 inte hade givit efter en tum, då det gällde rättsstatens idé, och att rätten “var en och udelelig”.''’’ I sin hyllning till Norges Gemensamt för de norska författarna 267 Lociteii, I tTl 1944, s. 14. 268 Ross, rni 1945. s. 352 f. 269 Sc rm1945. s. 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=