3 59 for Kendsgeriiinger”, trots att den framfördes på ett område, “hvor man er blevet vicnnet til en Del i Retning af at onskebestemt Fantasi og traditionelle Fordomme bestemmer Fienkningen”.’^^ Ross nämnde dock inte, att Vinding Kruses raslära hade sin föregångare i minst lika svepande generaliseringar i Goos’ rättslära (se del III, s. 39). Det som varit cornme ilfant på 188()-talet, hade fått en politisk slagsida redan på 1920-talet och var klart anstötligt år 1945. Ross hade rubricerat sin recension “En Retskere fra det 19. Aarhundrede’, och man kunde därför vänta sig en på nyaste rättsteori byggande kritik av Vinding Kruses föråldrade åsikter. Det är också fallet på många punkter, men läsandet av Ross’ recension kan även framkalla en ^^igVKr/^-upplevelse, då åtminstone delar av hans kritik också kunde förses med beteckningen “fra det 19. Aarhundrede ”. Ross tog nämligen avstånd från Vinding Kruses rättslära med i stort sett likadana argument, somViggo Bentzon hade förkastat Goos’ “almindelige Retshere” med i slutet av 1890-talet. Även Bentzon hade framhållit, att man inte kunde använda sig av en idealrätt vare sig för bildandet av rättsregler enligt sakens natur eller för kritiken av gällande rätt (se del III, s. 40 ff.). Vinding Kruse var ingalunda slagen, och det länder I tR till heder, art tidskriften trots den politiskt upprörda tiden öppnade sina sidor också för hans skriverier. 1 1945 års årgång recenserade Vinding Kruse i sin tur Knud Illums “Lov og Ret ”. Trots att Ilium på många punkter var mycket kritisk mot både Uppsalaskolan och Ross (se ovan II 2.3. och I.I.3.), fick den artiga hyllningen till Ross på bokens första sida Vinding Kruse att påstå, att Ilium hade hämtat sin “Grundsynspunkt paa Retslaeren ... fra den ‘Hägerströmske’ Retning”. Därför fann boken naturligtvis inte nåd i recensentens ögon, även omdenne medgav, att Iliuminte på alla punkter följde ‘värdenihilismen’. Enligt Vinding Kruse ledde den hägerströmska värdenihilismen till att rätten betraktades som identisk med makten. “Voldsregimente, Milita:rdiktatur og Undertrykkelse maa blankt accepteres”, rättslärans uppgift var endast att registrera dessa under senare tid dessvärre allmänna företeelser, och det var enligt Vinding Kruse inte utan grund, “at flere af ‘Vierdenihilismens’ fremtriedende Pennforere er blevet idenriflceret med Fascister og Nazister Den mera sakliga kritiken av Illums arbete begränsade sig närmast till återkommande beskyllningar för motsägelser och “1'ankeförvirring Vinding Kruse gav sedan Ross svar på tal i artikeln “Retskeren paa realistisk Cirundlag” i FfR 1946. Han stod inte motståndaren efter i giftigheter. Ross’ recension var ett “Stykke polemisk Journalistik ” med en argumentation, som helt 255 Rois, i nt 194S, s. 286 odi 288 f. 256 Sc lllinn. s. 7: Vhulhig Krusc, I flx 1645, s. 306. 257 Vitieliiig kriisf, I tlv 1645, ,s. .M)6 odi .d4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=