35 5 bolagsrärren i enlighet med samhällets hehov var det viktigt att känna till holagens, koncernernas, kartellernas och trusternas allmänekonomiska hetydelse. Vid hegreppsdePmitionerna måste man induktivt gå en rättssociologisk väg, vilket också med vissa undantag hade varit den Pinska rättsvetenskapens väg. Genom att granska sociala intressekollisioner i enskilda domar och genom att undersöka samhällets jäsningsprocess med alla medel var det rättsvetenskapens uppgift att skapa ett begreppssystem, från vilket man dedukrivt härledde de Pör rättsskipningen behövliga rättsnormerna. Om rättsvetenskapen fyllde sin uppgift, blev den en viktig faktor i rättsutvecklingen vid sidan av lagstiftning och praxis, och den hade i Finland under vissa tider varit den viktigaste faktorn, vimäkis artikel är än en gång ert exempel på att den konstruktiva riktningens anhängare och realisterna förenades i tanken på rättsvetenskapens styrande och rättsskapande funktion. Oe Pmska anhängarna av den konstruktiva riktningen följde i allmänhet sin egen metod också såtillvida, att de i argumenteringen endast byggde på rent rättsvetenskapliga påståenden. I ett par fall rämnade dock fasaden, och man brydde sig inte längre omatt dölja den politiskt motiverade motviljan mot nyare, främst nordiska riktningar i allmänhet och Uppsalaskolan i synnerhet. Denna öppna kritik framfördes framför allt i opponenternas utlåtanden vid disputationer, och kan väl därför betraktas somvarningar åt inhemska forskare mot att avvika från den officiella linjen. llmari Caselius lät översätta och publicera sitt i och för sig positiva uttalande som opponent vid Viljo Sainios disputation (ovan II 6.5.1.) i JF F år 1929 under rubriken “Den Hägerström-Lundstedtska skolan i Finland ”. Caselius betecknade Sainio som “Lundstedts ende lärjunge i vårt land”, men skyndade sig att framhålla, att Sainios “egen praktiska verksamhet” hindrat denne från att sjunka i den Lundstedtska “teorins bottenlösa moras”."^ Då Caselius’ kritik närmast behandlade rättighetsbegreppet och viljeteorin, refereras den inte här, men däremot är det skäl att nämna författarens angrepp på den Lundstedska ”samhällsnyttan’, som ju var Uppsalaskolans svaga punkt. Enligt Caselius blev ‘samhällsnyttan’ som en allmän princip “åtminstone en lika metafysisk chimär som den avdankade ‘allmänviljan’, ty knappast finns det något, som är underkastat så divergerande och snabbt varierande uppfattningar som den allmänna nyttan”. Det nya var, att samhällsnyttan betvdde materiell nytta, och Uppsalaskolans lära “torde i själva \’crkct grunda sig pä den materialistiska historieiipptattningen. Marx och etter lionttm mänga representanter tör denna anse, att rättsförhällandena lika litet som statstormerna j-r Ki247 Kirim.ihi, l.M U),^. s. a82 H. 248 C.tisclius, Jl- 1 U)2‘k s. 178. Om Sainios åsikter, se Kiin^iis. Llppkomsi, s. 91 t.; Helin, s. 271 H.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=