3 54 nya rättsinstitut, som lagen inte ens nämnde. Alla stora kodiPikationer var samlingar av denna juristrätt. Genomskapandet av allmängiltiga juridiska begrepp hade rättsvetenskapen närmat rättsordningarna hos olika folk till varandra. Arttisendens erhtrenhet hade samlats, så att begreppen inte längre hörde till en bestämd positiv rätt, utan de var den allmänmänskliga rättsordningens begrepp och slutligen samhällsvetenskapliga begrepp. Man hade suveränt skilt det oviktiga trån det viktiga och skapat till medborgarfrihetens skydd allmänna rättsprinciper, med hjälp av vilka rätten såväl i händerna på teoretiker som praktiskt verksamma jurister och i lagstikningen gick mot allt nyare utvecklingsskeden. Den s.k. ‘sakens inre natur’ innehöll i den mest abstrakta formen den från dessa principer härledda rättsnormen för såväl doktrin som praxis. Kivimäkis entusiasm och retorik står inte en Stängs eller Knophs efter, men föremålet för entusiasmen är ju naturligtvis ett helt annat. Kivimäkis plädering för den konstruktiva riktningen går betydligt längre än Haatajas; den skulle redan i det sena f 800-talets nordiska doktrin ha varit extrem, och den kan egentligen endast jämföras med Montgomerys otryckta installationsföreläsning år 1871 (del III, s 230 ff.) och vissa senare spridda uttalanden i finsk juridik. Påpekandet om de eviga rättsbegreppen som skydd för medborgarfriheten visar, att Kivimäki också var medveten omden konstruktiva riktningens ben'delse som stöttepelare för den klassiska liberalismen. Den konstruktiva riktningen klarade sig dock inte helt utan kritik i Kivimäkis artikel, och författarens invändningar framstår som ett försök till en syntes mellan denna riktning och nyare strömningar. Enligt Kivimäki ledde nämligen rättsdogmatikens skötebarn, tanken på rättsordningen utan luckor, till ‘naturalism’, och negligerandet av de rättsliga fenomenens historiska och sociala omgivning hade haft en negativ inverkan på rättspraxis. ‘Rättsdogmatismen’ ledde även till en rättsbegreppens orörlighet och till att man, trots den framviixande kollektivismen, samlade rättsmaterialet från den ensidigt individualistiska romerska rätten eller de rättsordningar sombyggde på denna grund. För att undvika en ofruktbar dogmatik måste rättsvetenskapen enligt Kivimäki beakta strömningarna i samhället även i sina begreppsdefinitioner. Materialet för begreppen fick inte ensidigt sökas från rättsregler för andra förhållanden, utan snarare från förändringarna i folkets sociala struktur. Man måste beakta olika socialgruppers motstridiga intressen och känna till, vilka intressekonflikter som kunde uppstå, vilket förutsatte god kännedom om de olika intresseorganisationernas uppkomst och verksamhet, t.ex. inomarbetsrätten. Allmännytta och privat nytta stod ofta mot varandra, och t.ex. för utvecklandet av aktie2-45 245 Kiviniiihi. LM l‘)3~. s. 480 L 246 Kivimtiki. I NI 1937, s. 481 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=