353 de nidbilden. Ä andra sidan betonade Haataja krahigr betydelsen av beaktandet av sociala och ekonomiska förhållanden vid den begreppsbildning, somäven för honomvar rättsvetenskapens centrala uppgift. Man kunde därför karakterisera Haataja antingen som en anhängare av ‘en realistisk konstruktiv metod’ eller som en förespråkare för ‘en konstruktiv sociologisk riktning’. Jag är dock böjd för att anse den första beteckningen mera relevant, därför att begreppsbildningen uppenbarligen är den centrala punkten i Haatajas juridiska metod och därför att Haatajas lagtolkningslära är traditionell och lämnar föga utrymme för domarens skapande verksamhet (se nedan 1.4.). loivo Mikael Kivimäkis lilla artikel “Lainkäytön ja oikeustieteen oikeutta kehittävästä merkityksestä ” (Om rättspraxis’ och rättsvetenskapens betydelse för rättens utveckling; L.M 1937) kan tjäna som exempel på den rådande positiva inställningen till den konstruktiva riktningen ännu på 1930-talet. Av artikelns fotnoter framgår, art Kivimäki kände till både Astrup Hoels doktorsavhandling. Ross’ “ I heorie der Rechrsquellen ” och den senaste upplagan av Stängs “Innledning til formueretten”,'" främst som dekorationer utan att påverka framställningens innehåll och författårens ställningstaganden (se dock nedan 1.3.2.), som så gott som helt bygger på tysk litteratur, delvis från tiden för första världskriget. Enligt Kivimäki hade nyare rättsdogmatik anammat en syntetisk metod och skapat ett system av abstrakta begrepp. Det rättsliga materialet hade sönderdelats som i en kemisk analys i sina beståndsdelar, och av dessa hade man skapat allt allmännare begrepp med själva rätten som det högsta begreppet. Med hjälp av en deduktion från dessa begrepp kunde man i rättsskipningen hitta den behövliga normen, vilket gjorde, att om inte lagen så dock själva rätten var utan luckor. Denna metod brukade kallas begreppsjurisprudens. Begreppsjurisprudensens betydelse som vetenskap hade visserligen betvivlats, men enligt Kivimäki kunde inte det moderna livets rättsdogmatik vara någonting annat än begreppsjurisprudens. Då ‘samhällslivets djungel’ hela tiden blev allt tätare, var det nödvändigt att hugga upp breda gator i den för att finna den rätta vägen. Lika litet som lagstiftningen längre kunde vara kasuistisk, lika litet kunde rättsvetenskapen uppnå resultat endast genom deskription och exeges. För att underlätta domarens uppgift och för att fungera som medhjälpare åt lagstiftaren måste rättsvetenskapen söka det gemensamma i de enskilda företeelserna. Den konstruktiva metoden hade befrämjat rättsutvecklingen. Med begreppssystemets hjälp hade man inte bara skapar nya regler, utan också hela tolkningssystem och dessa verk fungerar liksom i Haatajas avhandling men 244 Sc Kii’iiiiiihi, l.M 1^)47, s. 4 S not 4 ocli 6 och s. 484 not 28. Oni Kivimäkis artikel, .se även Helin. s. .^261:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=