3 52 reglerna härledda begrepp, utan de måste vid behov placeras in i samhällslivet och det ekonomiska livet och granskas i denna omgivning. Den dormalistiska metoden', som koncentrerade sig på formen utan att beakta innehållet, ledde endast till ‘en presentation av konturerna’, men inte till en skapande och levande framställning, till vilken man behövde en granskning av de rättsliga fenomenen även ur näringslivets synvinkel. På detta sätt blev begreppen främst behövliga för systematiseringen och användandet av rättsmaterialet. Så kunde man undgå både ‘de ytterligheter som den sociologiska riktningens extremister förespråkade’ och ‘a priori bildade och från rättsreglerna fristående begrepp’; Binder hade helt riktigt varnat för att använda sådana begrepp vid behandlandet av frågor som byggde på rättssatserna. Haataja nämnde med gillande Rudolf Stammlers indelning av begreppen i ‘villkorliga’ (bedingte) och ‘rena’ (reine) och dennes åsikt, att varje försök att ställa de villkorliga begreppen utanför det empiriska materialet var dömt att misslyckas. Haataja framhöll, att då begreppen byggde på den positiva rätten, som växlade i tid och rum, så förändrades också begreppens innehåll. Han förnekade inte, att det kunde finnas allmänna rättsvetenskapliga begrepp, men sådana måste bildas med hjälp av de begrepp, som hämtats från de särskilda rättsordningarna. Från dessa begrepp kunde man sedan härleda allmännare och slutligen helt allmänna rättsvetenskapliga begrepp. Den främsta forskningsuppgiften var att definiera begreppen i en bestämd rättsordning, och Haataja framhöll åter, att begreppens innehåll förändrades med tidens gång och även då man flyttade sig från en rättsordnings område till ett annat. Eftersom ‘det empiriska rättsmaterialet’ oupphörligt förändrades, måste rättsvetenskapen hela tiden granska och ombilda sina begrepp.'^" Haataja upprepade också med gillande Jherings program, enligt vilket den rättsvetenskapliga metoden borde vara ‘reell och teleologisk', inte ‘formalistisk och dialektisk’. Det är inte helt lätt att mot en nordisk bakgrund definiera Haatajas ställning i den juridiska metoddebatten. Haataja har i senare forskningslitteratur nämnts somen motståndare till den konstruktiva riktningen."^" Även af Hällström, som förtvivlat sökte inhemska förebilder för sin egen metod, nämnde kort om Haataja, att denne underkänt “den historiska skolans begreppsjuridik och filosofiskt-dialektiska begreppsbildning samt framhäver betydelsen av att teorien tillgodoser det sociala och ekonomiska livets krav”, samtidigt som Haataja dock också hade varnat för “ytterlighetsläror hos den sociologiska riktningen och frirättsskolan”.Det är klart, att Haataja tog avstånd från ‘begreppsjurisprudensen’, men hans framställning av denna är den sedvanliga, föga realitetsförankra2-4 1 240 Haataja, s. 20-25. 241 Haataja, s. 11. Se ävxMi PihLijamäki, jFT 2000, .s. .548. 242 Se Helin, s. 327 och 358. 243 aj Hällström, Ägareförbehåll, s. 22 not 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=