3 50 vetenskapens uppgitt att skapa begrepp, somdock inte fick strida mot den positiva rätten. Det fanns dock sådana allmänna begrepp, som var gemensamma tör olika rättsordningar och som, törutomsin omedelbara uppgitt, även hade betydelse som en töreningslänk mellan olika folk. Begreppens huvudbetycielse var att man ur dem kunde dra slutsatser vid lösander av der enskilda taller. Alanen tramhöll på sedvanligt sätt taran tör att de abstrakta begreppen kunde bli verklighetsträmmande och leda till en otilltredsställande rättspraxis: med hänvisning till Binder framhöll han, art rättslogiken var en ‘teleologik’." 1.1.6. ... samt anhängare av den ko7istruktiva riktningen Den konstruktiva metoden var en riktning, som i allmänhet behandlades i imperfektumi rättsteoretiska framställningar, men de mer eller mindre öppna dödförklaringarna var törhastade. Ovan har behandlats Fredrik Stängs positiva inställning tram till Hagerups död, och Frede Castberg hade ännu på 1940-talet sympatier tör metoden. Finland var dock den konstruktiva riktningens egentliga hemvist under den här behandlade perioden. .'0 Fritz Walter Ekström r\xks i “Privaträttens allmänna läror ” i princip ha godkänt den samtida kritiken av den konstruktiva riktningen, då han talade om denna “abstrakta” riktning, som “törhärskade under 1800-talet (Begrittsjurisprudenz)” och som definierades som “en riktning som trämst tog hänsyn till rättsreglernas sammanhang och mindre intresserade sig tör det praktiska förhållande, på vilket rättsreglerna skulle inverka”. Definitionen presenterades dock i samband med ett avståndstagande från den ryska frirätten, som enligt Ekström med hänvisning till Frans Oskar Lilius (se del III, s. 239) inte behövdes i Finland. Ekström tog dock betyciligt uttörligare avstånd också från intressejurisprudensen, som han nämnde endast i den av Nordling och Reuterskiöld använda törmen. E,kströmansåg, att med “stöd av en intressesynpunkt kan ... endast lagstiftningen, men icke vetenskapen bryta rättslogiken”.”'■ Då Reuterskiöld hade argumenterat tör avgivarens bundenhet vid sitt anbud med hjälp av en intresseawägning, konstaterade Ekström, att det var tvivelaktigt, “omvid dylika trågors avgörande intresset kan tagas till encla ledstjärna. En lösning på sådan grund kan givetvis ej respekteras av den, som har en annan åsikt angående intressevärdet.Rättsfilosofiska spekulationer och rättslogiken var de centrala figurerna i Ekströms argumentering. Frågan om viljeteorins respektivx törklarings231 230 ALiiieti, s. 74 0. och s. "^6 not 1. 231 Ekström, s. ~() och s. *’() not 3. 232 Ekström, s. S30 not 2. 233 Ekström, s. S37 not 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=