349 behandla honom under idealismens rubrik, men blandningen av tolkning av gällande rätt och rättspolitiska uttalanden och krav visar, att han inte stod så långt från den äldre realismen med dess rötter hos 0rsted och Schweigaard. Dal berg-Larsen har med hänvisning just till “Retsla^ren” träRande konstaterat, att “Vinding Kruse slipper (specielt i sine senere år) helt den kontakt til de faktiske problemer, det positive lovstol og den sunde lornult, som pra’ger Leks. Stang og Bentzon, og hans påståede viderelorelse al 0rsteds realisme bliver derlor til en karikatur heral 22S I den av den konstruktiva riktningen dominerade finska doktrinen hittar man även en löreträdare lör naturrätten, nämligen Aatos Alanen, som i sin lärobok i allmän rättslära (1948) inte betvivlade existensen av en naturrätt och naturrättsliga regler. Efter att ha relererat den traditionella kritiken mot 1700-talsnaturrättens krav på allmängiltighet och evighet samt även Kants åsikter konstaterade Alanen, att det dock lanns sådana rättsnormer, som var tillämpliga i alla ordnade samhällen. Sådana normer var Iramlör allt religions- och samvetsfriheten, men även rättsprincipen, att varje människa måste behandlas som en personlighet, samt också rätten till arbete, en rättighet som betonats på senare tid. Rudolt Stammlers lära om ‘den riktiga rätten’ var otvivelaktigt berättigad. Även omdenna riktiga rätt inte hade ‘omedelbar praktisk giltighet’, så måste rättstilllämparen ta den i beaktande vid lagtillämpningen och i synnerhet vid s.k. luckor i lagen."’ Dessutom hums det allmänna rättsprinciper, ‘som ingick i alla rättsordningar: rättlärdighet, skälighet, rättssäkerhet och ändamålsenlighet’.""'* Det var för Alanen en självklarhet, att rättsvetenskapen var en vetenskap. I9en var en systematisk vetenskap, ty endast systematiken garanterade, att inte rättsskipningen blev tillfällig och godtycklig. Jurisprudensens ändamål var praktiskt, nämligen att göra det positiva rättsmaterialet användbart för lagtolkningen, juridiken skilde sig från andra vetenskaper, i vilka den rena vetgirigheten var dominerande. Med hänvisning till Undén framhöll Alanen, att juridikens ofantliga arbetsbörda inte kunde motiveras med ett rent teoretiskt intresse. Medan t.ex. sociologin var en kausalvetenskap, var rättsvetenskapen huvudsakligen en no rmvetenskap. Alanen kan jämföras med Frede Castberg såtillvida, att även Alanen var samtidigt en anhängare av den konstruktiva riktningen, men det konstruktiva draget är betydligt starkare än i Castbergs produktion. Enligt Alanen var det rättsll(^ 225 niilhcr^-Liirsfn, s. .CS‘). 226 ALinrn, s. I 3 (. 227 Ahinfn, s. Kl ocli s. 16 imt 1 ined liäiivisiiing till n.i^criips "Ivätt iicli kultur”. 228 Aliiiwit. 43. 226 ALitien, ,s. 73 (. och .s. 74 iim 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=