346 men. På samma sätt somAndreas Aagesens och Carl Goos’ teleologiska och naturrättsliga konstruktiva metod trotsar en definition enligt en tudelad indelning (del III, s. 256), är Vinding Kruses “Retskeren” (1943) för säregen för att kunna åskådliggöras med en kort och entydig karakteristik. Trots att Vinding Kruse fortfarande ingalunda föraktade en ‘realistisk’ vetenskap, bara han själv fick bestämma begreppets innehåll, kan han dock anses höra till ‘idealisterna’, eftersom han nu själv öppet utgick från naturrättsliga postulat (se ovan II 2.3.). Man kunde alltså säga, att Vinding Kruse började som realist och slutade som naturrättslig idealist. Medan Castberg utförligt dryftade ‘idealismen’, och han syns snarast ha betraktat naturrätten sombehövlig i stället för somverklig, tycks Vinding Kruse aldrig ha anfäktats av tvivel beträffande det förträffliga i den i\v honom använda metoden.''^ Nedanstående korta presentation av Vinding Kruses rättslära bygger på det fjärde kapitlet “Retsvidenskabens Metode” (s. 50103) i “Retskerens” första band, men en del av tankarna går tillbaka på författårens tidigare produktion allt sedan 1910-talet (se ovan). Vinding Kruse inledde sitt metodkapitel med en definition av begreppen ‘positiv rätt’ och ‘naturrätt’ (“den efter Livsforholdene i et Samfund naturlige, mest hensigtsma^ssige Ret... den ideale Ret, ... der bor ga^lde i et Samfund, fordi den kan rationelt begrundes ”). Om folket kände, att det fanns en för stor skillnad mellan den positiva rätten och naturrätten, ledde detta antingen till begränsade reformer eller till en revolution.’"’ Författaren fortsatte med den i större rättsteoretiska arbeten hart när obligatoriska historiska presentationen av den rationalistiska naturrättens och den historiska skolans förtjänster och fel. Det ovanliga är, art naturrätten klarade sig bra vid jämförelsen: båda riktningarna hade “blivende Verdi for Retsvidenskabens Metode, idet de hver for sig har fremha^vet et rigtigt Synspunkt og ingenlunde er uforenelige, men rvarrtimod supplerer hinanden, til den rette aksidige Behandling af Retsvidenskabens Problemer Trots att naturrättskritikerna hade haft rätt i att rättsreglerna ständigt förändrades under olika tider och i olika länder, låg det “en Sandhed i Naturrettens Fro paa en evig, uforanderlig Ret ”. Vinding Kruse hänvisade till de fyra grundprinciperna (ovan II 2.3.), och han ansåg, att de utgjorde “en evig Ret, som maa gadde for alle Mennesker til alle Tider, saalange der overhovedet findes et menneskeligt Samliv”.’"'^ Visserligen hade 1700-talets naturrättsteoretiker också ställt upp “livsfjerne, ganske abstrakt holdte Satninger, der hverken vidnede om Menneskekendskab eller om Kendskab till Livets mangeartede 21 “S Hoiliindanser, s. 148 t., att \ inding Kruse (samt Sven Clausen) oeli Castberg var de sista betvdande nordiska rättsteoretiker, som höll last vid (den normativa) traditionen. 216 Vitiding Kruse 1, s. SO. 217 Vinding Kruse 1, s. S2. 21 8 Vinding Kruse 1, s. S4 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=