345 mellem juristens fremgangsmåte”, då han hade att ta ställning till vad som var gällande rätt eller när han skulle besvara rättspoliriska frågor. I båda fallen gällde det “å soke å finne en rettferdig lösning, som fremmer alminnelig anerkjente formål”. Sökandet etter den bästa lösningen byggde på olika värderingar: “Men vi heh0ver ikke derfor gå ut ira at rangordenen meliem disse verdier bare beror på vår egen eller andres smak ctg behag. Når vi torkaster et bestemt torfatningssvstemsom titjenlig tor oss i dag, mener vi noe mer enn at vi ikke liker det. Når vi tordommer et regime, som innebx’- rer void og vilkårligliet, mener \ i å telle en objektivt riktig vurderingsdom. Man kan kalle dette en tro. Men det er en tro vi ikke kan tinns tere. ” I det sista citatet visar Castberg den ambivalenta ställning till naturrätten, som även hade kommit till uttryck i “Grunnsporsmål”: man måste åtminstone fmgera existensen av en naturrätt tör att inte vara försvarslös mot våld och godtvcke. Det är också betecknande, att Castberg använde naturrättsetiketten i pejorativ betydelse, då han kritiserade vissa drag i den sociologisk-teleologiska’, civs. den äldre realistiska metoden. Då Castberg nu kämpade för en aktiv rättsdogmatik, som skulle inverka på praxis och lagstiftning, var hans egen metoci ännu tydligare den konstruktiva metc')den i dess nordiska, ‘realistiska’ form. Gastbergs syn på denna metod har sist och slutligen stora likheter med Hagerups i den berömda artikeln i TfR 1888. I Sverige framstod Hägerströms lära till en början just som en mellansvensk Uppsalaskola, väl delvis beroende på den ledande Lundafilosofen, professorn i teoretisk filosofi Hans Larssons diametralt olika åsikter omvärderingarnas ovetenskaplighet och om övriga filosofiska grundproblem. I den i Lund år 1919 framlagda finansrättsliga doktorsavhandlingen “Die Gerechtigkeit der Besteuerung” använde sig doktoranden Erik Lindahl av öppet naturrättsliga tongångar och konstaterade, att begreppet ‘rättvisa’ betydde förverkligandet av rätten, ‘inte bara den positiva, utan framför allt den idéella, naturliga rätten’. Kravet på rättvisa i beskattningen ‘härstammade från vår rättskänsla och var därför av absolut natur ." Det är inte förvånande, att Gunnar Prawitz i sin fmansrättsliga doktorsavhandling i Stockholm åtta år senare ansåg Lindahls inställning vara “höljd i dunkel”.^'- Det är ingen helt lätt uppgift att kategorisera Frederik Vinding Kruses senare författarskap med hjälp av axeln realism - idealism, medan det däremot är helt klart, att han inte hade någonting gemensamt med den skandinaviska realis- .s. 102 ty. S t. t^in l .irssoii.s vändning till ärdcidcali.snicn i liörj.tn ,tv 1900-t.ilct, sc s 447 tl. 1 not 2. 2 1 2 (MSt//f/g 1 , 2 1 Lindahl, s. 2 14 Prawitz, .s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=