343 värden denne kämpat för, “folkesryre, sosiallovgivning, åndsfrihet og nasjonal selvstendighet”, ingalunda hade förlorat i betydelse på grund av krigsårens händelser. Castberg framhöll visserligen etikens betydelse som rättens grund, men hans inställning till naturrätten var mycket försiktig. Det naturrättsliga samhällsfördraget avvisades, och i texten framstår snarare tron på den eviga naturrätten än naturrätten själv som ett faktum.""^ Författaren dryftade ingående grunden för en rättsordningens giltighet, men kom fram till att det inte kan “pekes på noe enkelt moment som under alle forhold skal vivre avgjorende for et normsvstems karakter av gjeldende rettbl.a, “hevdvunne lojalitetsforhold, troskap mot rettsidealer og overhodet etiske forestillinger — med eller uten religiös förankring” kunde dock utgöra “det titslaggivende grunnlag for gyltigheten av ett normsys- 'or. rem . I avsnittet om den rättsverenskapliga metoden förde nu Castberg ett öppet krig mor både den skandinaviska realismen och den äldre realismen i dess norska form. Hägerströms påstående, art rättssatser var normativa uttalanden utan sanningsvärde och utan möjlighet art vara föremål för logiska slutledningar, kunde helt enkelt inte accepteras. Det rättsliga tänkandet, som opererade med rättssatser, hade en annan logisk struktur än naturvetenskaperna och de exakta vetenskaperna. “Man er nodt til å gå ut fra som en aksiomatisk forutsetning at de logiske tenkningslover har anvendelse også i den normative erkjennelse. Alf Ross’ beskrivning av domarens verksamhet var visserligen “kort og treffende”. Felet var dock, att den inte sade någonting om, omert förfarande var riktigt eller fel: “Men denne ’realistiske’ {o: ikke normative) fremstilling av rettstenkningen gir ikke dommeren eller noen annen noe direktiv m. h. t. hvilke formål han bor soke å fremme ved sine avgjorelser, og heller ikke noe direktiv m. h. t. hvorledes han bor fremme disse formål ”. Enligt Castberg måste nämligen rättsvetenskapens metodlära försöka “å opstille retningslinjer for den juridiske tenk- * ■*’ 'OS ning . Den äldre dansk-norska realismen, av Castberg åter kallad den “sosiologiskteleologiske (d. v. s. samfunnsmessig-formålspregede) metode” försökte ju dåremot utveckla rätten och värdera de resultat, som “man kommer til i sine juridiske tankeoperasjoner ”, på grund av deras “hensiktsmessighet og rettferdighet”. d illiten till sådana värderingar hängde för det första “sammen med den moderne form for naturrettskere, hvorefter ethvert rettsforhold har en så å si iboende JO» ’•’JO" 204 C.asthcrg T 205 Gastberg I', s. 16-19 och 40 t. 206 C.astbfyg I', s. 27-4.5, s.immanlattandc .s. 42 t. 20”' Castberg 1‘, s. 78 t. 208 Castberg I”, .s. 80 f. \111 t. , s.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=