340 tes samhindsophitning, etiske overbevisning og overhodet beskatfenheren av hans hele personlighet”. Detta var ett faktum, “somdet ikke nytter å bortforklare”. Man kunde alltid se, att “motsetninger i de politiske vurderinger forer med sig torskjell i besvarelsen av de rettssporsmål som de positive rettssetninger ikke loser”, och “ld]et subjektive moment i rettstenkningen” gjorde sig gällande både vid syntesen och analysen. Castbergs doktorsavhandling från år 1920 (ovan II 4.8.) har betecknats som ett arbete, “som har et langt mere konstruktivt preg enn det ellers er vanlig i norsk rettsvitenskap”.'''* I sin provföreläsning för doktorsgraden visade Castberg vid sidan av kritiken också förståelse för den konstruktiva metoden (del 111, s. 214 ff.), och han har själv i sina memoarer nämnt, att han vid denna tid var en anhängare av den konstruktiva metoden.’’^ Denna metod syns också gå igen i statsrätten från år 1935, då analogislutet har stora liklieter med den konstruktiva metodens kombination av induktion och deduktion för Pinnandet av nya rättssatser (del III, s. 21 1 f. och 219 f.). Castberg, som själv talade omatt “konstruere ... rettssetninger”, tycks t.o.m. gå längre än den konstruktiva riktningen i dess nordiska form, då för honomen intresseavMigning blev aktuell endast om två olika lösningar var logiskt möjliga. A andra sidan fick det ‘realistiska’ eller empiriska draget överhanden, då han i motsats till den konstruktiva riktningens anhängare framhöll, att politiska osv. värderingar inverkade på allt rättsvetenskapligt tänkande. Det är också därför, som Castberg genom hela 192()-talet helt avvisade tanken på en allmängiltig idealrätt. Han konstaterade år 1922, att lika litet, som man kunde avkunna någon objektiv dom om värdeförhållandet mellan Chopins musik och puritan kristendomeller mellan de antika grekernas frihetslängtan och de första kristnas ödmjukhet, “likesaa licit kan der avsies nogen objektivt gyldig dom i den konflikt mellem retsidealerne som folger av den uundgaaelige konflikt mellem kulturidealerne”, och därmed var det klart, att det inte fanns någon “objektivt gyldig idealret”.'”*’ Castberg påstod i sin recension av Astrup Hoels doktorsavhandling år 1926, att de samtida ‘begreppströtta’ realisternas åsikt, enligt vilken “juristens vurderhig av interesserne skal va’re bestemmende for retskonflikternes lösning”, byggde på den ogrundade optimistiska tron på en intresseawägning “efter en nogenlunde ensartet maalestok”, medan “selve grundsyner i virkeligheten er saa forskjellig hos de forskjellige samfundsklasser og individer 1').^ 193 Castberg 1, s. 35 11. 194 Amundsen I, s. 90. 195 Castberg, Minner, ; att jag tidigare endast pa grund av denna text ansag Cla,stberg vara en motståndare till riktningen (del 111, s. 214). 196 Castberg, Samtiden 1922, s. 156 1. 197 Castberg, Samtiden 1926, s. 125. 185 och 208. Artikelns kritik av den konstruktiva metoden är dock .sä omlattande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=