1 6 Sverige hade filosofi som propedeutiskt ämne avskaffats redan genom 1904 års examensstadga.’^ Man började däremot allt mera betona den blivande juristens praktiska färdigheter: i Norge var bokföring ett obligatoriskt biämne redan på 1930-talet.-’^ 3. Juridik och politik Professorernas aktiva deltagande i politiken avtog så småningom under perioden, och man kan hitta de olika juridiska fakulteternas medlemmar i regeringarna endast i Sverige och i Finland. Osten Undén blev första gången minister på 1920-talet och senare långvarig utrikesminister i Sverige. I Finland blev professorn i civilrätt vid Flelsingfors universitet Toivo Mikael Kivimäki statsminister och ledare för Finlands mest långlivade regering före 1980-talet åren 19331936, och som nämnt (del III, s.l9) hade republikens presidenter Kaarlo Juho Ståhlberg och Juho Kusti Paasikivi varit verksamma som lärare inom den juridiska fakulteten. Den föregående periodens juris professorer hade utan undantag hört till de borgerliga partierna, med en majoritet av mer eller mindre aktiva inom högerpartierna och några undantag inom liberalerna/venstre. I och med att de socialdemokratiska partierna med tiden blev en del av det politiska etablissemanget, fick de juridiska fakulteterna så småningomsina första professorer med anknytning till arbetarrörelsen. Osten Undén torde ha varit den förste öppet socialdemokratiske juristprofessorn i Norden. Av andra socialdemokratiska professorer kan nämnas Vilhelm Lundstedt och, åtminstone tidvis, Alf Ross.'*’ Endast i Finland var det i praktiken omöjligt för en socialdemokrat att vinna inträde i den juridiska fakulteten i Helsingfors ännu långt efter andra världskriget. Trots att periodens politiskt aktiva professorer och andra rättslärda främst verkade inom de etablerade demokratiska partierna, är synen på tidens dominerande diktaturer, i synnerhet under 1930-talet, ett intressant drag i de nordiska juristernas politiska inställning. Sovjetunionens samhälls- och rättsordning hade i allmänhet ingenting att ge rättsvetenskapsmännen, och man kan säga, att den närmast tegs ihjäl; t.ex. i Finland vaknade ett nödtvunget och ytligt intresse lör den östra grannens rätt först efter år 1944. Italiensk rättsutveckling var inte helt okänd, men intresserade redan på språkliga grunder endast ett fåtal. “Vurmen för den tyska rättskulturen” kvarstod även efter år 1933 på många håll, inte enbart i Sverige, och gällde delvis också den nya, ‘likriktade’ rätten och rättsve27 Se även Weibull, s. 262 f. 28 Se Plan 1934, s. 6; Bmtholni, s. 8 not 1. 29 Se DEL 12, s. 402 (Knud Waaben).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=