33 1 vägen. Man kan erinra sig riteln på Johan Friedrich Wilhelm Schlegels lärobok “Nanirrettens eller den almindelige Retskeres Grundsietninger” (1798; se del 1, s. 185 F). Ross började sirr korståg mot rättsvetenskapens huvudriktningar redan i “1’heorie der Rechrsquellen”. I bokens förord uppträder klen vanliga positivismen' som den främsta Fienden. Denna riktning, som endast kunde hävda sin teori med hjälp av kisla taurologier', var en ydig biprodukt av den okritiska empirismen' och kunde kallas ‘den naiva positivismen’. Först Kelsens normlogiska rättslära hade varit det första försöket att skapa en kritisk grund För posirivismen. Den förhärskande positivismen saknade inte bara Fundament och djup, utan den led också av ett dolt fel. Genom läran om den strängt ‘positiva’ tolkningsmetoden ställde man praktiska fordringar på rättsskapandet, och riktningen var därmed inte längre enbart teori. Omman med naturrätt i vidsträckt bemärkelse förstod varje under teorins täckmantel insmugglat praktiskt posttilat, så kunde denna lära endast kallas naturrättslig. Från naturrätten i inskränkt bemärkelse och från frirätten skilde sig läran därigenom, att postulaten inte var ideella eller materiella, utan de påstods vara Formallogiska, vilket gjorde der svårt, t.o.m. omöjligt att begripa rättens sociala verklighet. Ross sade sig i sitt arbete försöka bana vägen för ‘ett kritiskt bestämmande av rättens socialreella positivitet’ och därigenom övervinna det sista naturrättsliga inslaget i positivismen. För den unge Ross var ännu den konstruktiva riktningen huvudfienden. Det bör framhållas, att Ross redan i detta arbete tog i bruk det vidsträckta naturrärtsbegrepp, som han i fortsättningen skulle komma att använda som ett slagträ mot nästan alla sina fiender. ‘Fiendernas’ antal hade också betydligt ökat redan i avhandlingen “Virkelighed og Gyldighed', i vilken Ross behandlade den nordiska rättsvetenskapen. Både i bokens förord och i inledningen angrep Ross för det första den traditionella, bl.a. den konstruktiva rättsdogmatiken, som med sin tro på den ‘vetenskapliga’ tolkningens produktiva förmåga i själva verket hade skapat “en Karrikatur af sig selv, hvis lunefulde og metodelose Subjektivisme ba:rer Prx’g af Popukerfllosoflens Godtkobsvisdom denna riktning var rättsvetenskapens “brede Midtervej Sidovägarna hade beträtts a\" två vetenskapsteoretiska riktningar, “der ikke anerkender nogen MetaRsik, og hvis logiske Vilje til Fnhed i de retlige Grundbegreber er stxrkere end Respekten for tilvante Synsmaader”. På den ena flygeln stod “de rent sociologiske eller ‘realistiske’ Teorier, paa den andre Kelsens rene, normlogiske Retsla:re”. Ross frågade sig nu, hos vilken av dessa riktningar man kunde hitta sanningen, och så kom kallduschen: inte hos någon av 1(>0 160 Ross, 1 hcuric, s. \'I. 161 Virkclighccl, s. 13 och 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=