15 ord i början av 1920-talet; i folkrätt och finansvetenskap ingick tysk litteratur även i det obligatoriska lägsta vitsordet.'^ I kursfordringarna efter andra världskriget var däremot andelen nordisk litteratur betydande.’’ På Island förnyades studierna i juridik efter fakultetens grundande redan år 1912. En ny examensförordning utfärdades år 1936, och man delade upp juris kandidat -examen i två delar. Efter periodens sista reform år 1949 hade den isländska juris kandidat -examen följande uppbyggnad: Eörberedande examina i rättsencyklopedi, nationalekonomi och bokföring, första huvudexamen i 1. förmögenhetsrätt, 2. arvs-, familje- och personrätt, 3. författnings- och förvaltningsrätt, 4. ett konkret rättsfall, samt andra huvudexamen i 1. straffrätt, 2. process, 3. rättshistoria, 4. sjörätt och bolagsrätt, 5. folkrätt och internationell privaträtt samt 6. ett konkret rättsfall.’" Det är inte skäl att här närmare gå in på innehållet och ämnesfördelningen i de juridiska examina, då samma ämnen med små variationer tenterades i alla länderna. Enstaka nationella särdrag kan dock noteras. I Norge var allmän rättslära sedan gammalt ett examensämne och enligt studieordningarna 1936 och 1948 ingick både allmän rättslära och rättskälleteori/-lära som särskilda ämnen i examens andra avdelning.’’ Även i Danmark ingick ‘rättslära’ sedan 1800-talet i examens första del.’’ I Sverige och i Finland var rättsfilosofi och allmän rättslära genomgående styvmoderligt behandlade i de olika examensförordningarna och lästes länge på sin höjd i biämnet ‘juridisk encyklopedi’. De juridiska studiernas anknytning till det klassiska bildningsidealet försvann i stort sett under perioden. Edward Hambro var år 1921 orealistisk, då han bl.a. krävde utökad skolundervisning i latin (se II 4.11.1.). I själva verket avskaffades det sista latinkravet för jurister i Norge år 1934 (del III, s. 17). I Sverige bibehöll ännu 1935 års examensstadga latinkravet för juris studerande, detta krav avskaffades först år 1954.’' I Finland krävde man enligt 1921 års studieförordning inte längre kunskaper i latin med undantag av kravet, att man vid läsandet av Sohms “Institutionen” ‘måste lära sig termerna och fraserna på latin’.’'^ Filosofi var däremot fortfarande ett obligatoriskt biämne både i Norge och i Finland; i Finland skulle man också avlägga prov i nordisk historia.’" I 23 1 tf. och s. 13 18 Sc Opinnot 1922, 19 Se t.ex. Ilukintovaatinuikset 1947, .s. 14 ff. 20 Sc Agnar Kl. Jonsson, ,s. Xl.-Xl.\k /vir Vilhjälrnsson, Ulfljotur VI:2 (195.3), s. 17 f. 21 Se Studieplan 1912, .s. 13, Plan 1934, s. 6 och liratbolm, s. 8 k 22 Se larnm. Studium, s. 382 och 385. 23 Se Weihnll, .s. 262 f.; Opinnot 1922, s. 1, lutkintovaatimuk.set 1947, s. 14 f. 24 Opinnot 1922, .s. 1. 25 Malmström, s. 39. 26 Bratholm, 8 not 1; Opinnttt 1922, s. 22.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=