3 29 mannen om denna bakomliggande värdering, hade han nytta av analysen av orsakssammanhangen. Omhan däremot inte delade värderingen, kunde han på grund av analysen undvika den lösning som rättsvetenskapsmannen förordat. “1 båda fallen är det analysen, alltså återförandet av rättsregeln på en bakomliggande värdering, som domaren tillgodogör sig, inte denna värdering”.'"'’ Man kunde mera traditionellt säga, att Rodhe ansåg rättsvetenskapens betydelse som rättskälla bygga på dess ‘inre värde’, dvs. argumentens förmåga att övertyga. Rodhe var inte heller helt främmande för ett slags ‘objektiva’ värderingar: “Nu kan man i viss utsträckning räkna med värderingar, vilka omfattas av praktiskt taget alla medborgare. ” 1 detta fall gällde diskussionen endast frågan om, vilken rättsregel som bäst förverkligade vissa givna ändamål, och här kunde “rättsvetenskapsmannen tydligen med sina kunskaper om fakta och orsakssammanhang framträda som skiljedomare”. Det fanns dock talrika fall, då medborgarna var oense om värderingarna, och rättsreglerna hade uppkommit “i striden mellan olika moraliska åskådningar eller mellan olika intressegrupper”. I sådana fall var det “en illusion att tro att rättsvetenskapsmannens sakkunskap skulle kunna ge en ‘objektivt riktig’ lösning av tvisten”. Han kunde hjälpa alla parter med sina kunskaper, men om han tog parti för en viss värdering, bedrev han “icke vetenskap och han löper risken att skada sin auktoritet i rent vetenskapliga frågor”. Därför ansåg Rodhe sig “i regel icke hava anledning att i sin undersökning införa omdömen om vilka rättsregler som enligt förf:s mening böra tillämpas”.'"" Rodhe kom i sin produktion att förbli denna ståndpunkt trogen; den i och för sig traditionella tankegången med framhållandet av värderingarnas subjektivitet, ‘ovetenskaplighet’, och argumenteringens betydelse utmynnade i en radikal lösning, som fick få omöverhuvud några anhängare. Då det enda ovanliga argumentet var framhållandet av risken för auktoritetsförlust, kunde man tro att detta varit avgörande för Rodhe. Även Carsten Welinder pläderade i “Företagens inkomstbeskattning” (1941) för en mera begränsad roll för rättsvetenskapen, i detta fall de legeferoida. “Forskarens roll mästc här bli\a teknikerns. Han äger rätt att pröva hiirii olika politiska önskemål bäst skola rubriceras men äger ej själv att i sin egenskap av forskare uppställa sådana. Han bör redovisa vilken politisk värdering han stöder sig på, vilka ekonomiska, befolkningspolitiska etc. mål lian \ ill uppnå, och när han drager konsekvenserna av dessa, får man ej glömma det villkorliga i de resultat, som på detta sätt uppnås.”.'^’ Uppsalaskolans betydelse ökade mot den här behandlade periodens slut. Då skolan kom att dominera 194()-talets svenska rättsvetenskap, berodde detta möjligen också på att skolans ledande representanter, särskilt Olivecrona, från1 S2 Rodhf, tiräiisbcstänining, s. S. 1 S3 Rodhe, tiränshc.stämning, s. S 1. 1 S4 Welinder, s. I 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=