32 8 Då Rodhe sade sig också undersöka rättsreglernas ändamålsenlighet även tör förverkligandet av sådana ändamål somhan själv ansåg eftersträvansvärda, tyder detta på, att han varken skydde värderingar i sig eller de lege ferenda -synpunkter. I sin monografi om gränsbestämning (1944) noterade han dock anmärkningarna mot doktorsavhandlingen, “att analysen av weksamma spörsmål de lege lata bort läggas så, att den syftat till och mynnat ut i en bestämd ståndpunkt, även om man därigenom i viss mån ginge utanför gränserna för Vetenskapen i inskränkt mening’”, dvs. att författaren inte skulle ha nöjt sig med att fastställa, vilka rättsregler som faktiskt accepterats av lagstiftare och domstolar, utan även angivit “vilken regel domstolarna enligt förfrs egen mening borde tilllämpa”. Rodhe avfärdade denna kritik med att han inte kunde finna, “att en vetenskaplig framställning skulle kunna vinna ett högre vetenskapligt värde genom att uppblandas med icke vetenskapliga omdömen”. Läsaren fick inte veta mera om “verklighetens beskaffenhet om förf. ... talar om hur den bör vara beskaffad”. Om en vetenskaplig framställning “kompletteras med förfrs egna värderingar, måste detta alltså motiveras därmed att framställningen bör ha även ett annat syfte än det rent vetenskapliga”. Då man brukade framhålla, att värderingarna var nödvändiga för att rättsvetenskapen skulle kunna f\31a sin uppgift att vägleda domstolarna, uppstod frågan “vemsomgivit rättsvetenskapen denna uppgift, en fråga som icke lärer kunna tillfredsställande besvaras ”. Omman påstod, “att domarkåren faktiskt önskar en dylik vägledning ”, var det ju förklarligt, “om en arbetstyngd domare gärna ser att han slipper mödan och ansvaret att ställa upp en ny rättsregel” och därför gärna tydde sig till “en rättsvetenskapsmans uttalande att en viss regel bör gälla, måhända förstucket under formen att regeln gällande rätt”, men “lf]örf:s ideal av en domare är detta emellertid icke”. En advokat sökte i den juridiska litteraturen endast uppgifter om, “vilken regel en domstol kan väntas tillämpa”, och en rättsvetenskapmans åsikt omvad domstolen borde göra var intressant endast, om man kunde räkna med att domstolen accepterade denna åsikt. Redan det sista uttalandet visar, att Rodhe var medveten om doktrinens faktiska möjlighet att påverka domstolarna, och han förnekade inte rättsvetenskapens, i sista hand inte ens värderingarnas, bendelse. Man hade påstått, att domaren inte borde slaviskt följa doktrinen, men däremot kunde han låta sig öv^ertygas av de skäl som framförts för en viss åsikt. Trots att enligt Rodhe en värdering karakteriserades av att den inte rationellt kunde motiveras, kunde man genom“en analys av orsakssammanhang föra tillbaka en rättsregel på en bakom liggande, mera generell värdering, och det är väl detta somåsyftas, när man talar om att ge skäl för en värdering”. Om domaren var ense med rättsvetenskapsISl ISl Rodhe, Ciränsbestämning, s. 4 K
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=