3 26 Ivar Agge hörde till de lorskare, som var snarast kritiskt inställda till åtminstone vissa delar av Ltindstedts program. I “Studier över det strallrättsliga reaktionssystemet” (1939) angrep han med Uppsalaskolans egna vapen ‘samhällsnyttan’, då detta var ett värdebegrepp “och såsomalla sådana omöjligt att objektivt fixera”. Agge konstaterade också, att Ross hade rätt i sin skepticism beträffande möjligheten att fastställa detta begrepps faktiska innehåll. Rättsvetenskapen kunde dock “genomatt inrikta sig på ett individual- och socialpsykologiskt studium av huru dessa värdeföreställningar uppstå och äro beskaffade” få “en mera rationell grundval för normernas bestämmande än genom vare sig en ren positivismeller naturrättslig absolutism”. Hägerströmhade gjort en sträng skillnad “mellan det teoretiska, d. v. s. sociologiska betraktelsesättet och det praktisk-immanenta, d. v. s. rättsdogmatiska”. De båda aspekterna kunde enligt Agge nog “kunskapsteoretiskt vara helt väsensskilda, men det praktiska behovet kräver ett samspel mellan rättsdogmatiskt svstembyggande och analysen av reella sociala sammanhang”, vilket också Hägerström hade antvtt beträffande “jurisprudensen som vetenskapsgren”. Agges framställning av rättsvetenskapens uppgifter (1947) går i Olivecronas anda ut över Uppsalaskolans ursprungliga program. Enligt Agge skulle rättsdogmatiken som “objektivt arbetande vetenskap (i modern kunskapsteoretisk mening)” för det första fastställa, vilka rättsregler som faktiskt tillämpades. Den skulle vidare systematisera materialet och ordna det “under vissa juridiska bategorier och begrepp, vilka äro systematikens oumbärliga hjälpmedel men givereis inte äga självständig substans och realitet”. Slutligen skulle jurisprudensen “ställa prognoser för det sannolika utfallet av de rättstillämpande organens avgöranden,” och därigenomhjälpa allmänheten och praktiskt verksamma jurister. Agge konstaterade, att “[ejnligt vissa teoretikers mening” var dessa rättsvetenskapens samtliga uppgifter. Man gick i doktrinen dock ofta längre och uttalade sig om “vad som gälla och huru myndigheterna böra bedöma ett visst rättsligt spörsmål”. “Nämnda teoretiker” ansåg sådana uttalanden vara subjektiva och icke vetenskapliga, vilket ju i och för sig var riktigt, “men doktrinen fiäler inte sin uppgift i det praktiska livets tjänst om den icke söker hjälpa domstolar och andra rättstillämpande myndigheter att finna lämpliga handlingsmönster, när redan gällande rättsregler saknas”. Doktrinen borde hjälpa praxis “genomatt analysera de allmänna syften och värderingar som ligga bakom den gällande rättsordningen”. Enligt Agge var det “en vetenskaplig uppgift för doktrinen” att “disktitera genom vilka medel ett givet ändamål bäst skall förverkligas" Denna åsikt var ju acceptabel för alla Uppsalaskolans anhängare. 145 Studier, s. 9 ocli not IS oeli 16. 146 s. 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=