3 23 vetenskapen hade enligt honom låtsats, att problemet inte existerade genom antagandena, att den positiva rätten var fullständig och att man i nödfall kunde klara sig med hjälp av analogislut och konstruktioner. Då man numera erkände, att någon fullständig rättsordning inte existerade, var det “oundgängligt att värderingar komma i spelet“Man kan icke motivera en sats att domaren bör göra så eller så med något annat än att detta är önskvärt med hänsyn till ett visst ändamål som anses värdefullt.” På detta sätt förhöll det sig redan med påståendet, att “domaren bör handla på ett visst sätt därför att detta är angivet i lagen”. Det fanns dock en stark samtida tendens att utmönstra alla värderingar ur vetenskapen, då värdeomdömen var subjektiva och låg därmed utanför vetenskapens råmärken. En rättsvetenskapsman kunde enligt denna inställning endast “utreda de rätta medlen för vinnande av ändamål som antagas givna utan att han själv tar ståndpunkt till frågan omde äro värdefulla eller ej”. Detta program var dock svårt att genomföra: “Man blir helt enkelt tvungen att släppa framsina egna värderingar vid urfyålandet av lagen.” Detta gjorde ingen skada, “utan berikar tvärtomframställningen och gör den mera användbar för sitt ändamål”. Man kunde inte ge föreskrifter om, vilka värderingar som kunde användas, “men en normalt utrustad person med intresse för det samhälle vari han lever kommer att låta sina utläggningar inspireras av de allmänna syften, som ligga bakom lagen, av den allmänna rättsåskådningen i landet och av de förefintliga praktiska behoven”. Man måste dock ställa två krav på användningen av värderingar. “Det ena är att man alltid skall göra klart, när man skildrar den givna lagens innehåll och )iär man vid sidan därav uppställer handlingsmönster för domaren på egen hand.” Det andra kravet var, att man öppet redovisade sina skäl och angav sina värderingar. Värderingsfriheten var enligt Olivecrona inte något ideal för rättsvetenskapen lika litet som för andra samhällsvetenskaper, och en sådan värderingsfrihet blev “i själva verket en frivillig begränsning, som verkar starkt hämmande på initiativ och inspiration i det vetenskapliga arbetet”. Man måste endast göra en klar skillnad mellan värderingar och utsagor omverklighetens beskaffenhet. Olivecrona framhöll också, att man lätt förväxlade värderingsfriheten med befrielsen från metafysiken, trots att de var två helt skilda frågor. “Metafysiken tjänar nämligen som ett medel för att uttrycka värderingar under täckmantel av omdömen.” Då man proklamerade rättigheter som objektivt givna, talade man skenbart “om något objektivt, om också endast ideellt existerande”. “Rätt till frihet! Rätt till likhet! Rätt till utbytet av arbetet! Rätt till det man har förvärvat!” I verkligheten var det önskningar man uttryckte, värderingar i form av påståen13‘) S7 ff. 139 Olivt-cromi,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=