3 22 sådana vetenskaper som bl.a. sociologin och statskunskapen. Givetvis hums det en skillnad mellan rättsvetenskapen och dessa vetenskaper, då de hade olika föremål, men “föremålen äro icke av principiellt olikartad beskaffenhet”. Det var inte fråga om olika verkligheter, utan omolika intressen. I de övriga vetenskaperna “satte man sig inte före att utreda de givna reglernas ... innehåll till ledning för domare, advokater och andra som ha med deras tillämpning att göra”.”'’ Redan detta uttalande visar, att Olivecrona förespråkade en aktiv, vägledande rättsvetenskap. Olivecrona framhöll, att då man på många håll “reagerat mot det mystiska och skolastiska elementet i rättsvetenskapen” och det normativa betraktelsesättet, så räckte det “icke med att förkasta och förlöjliga” — Lundstedt nämndes inte — utan “man måste också positivt göra klart vilket verkligbetsmnterial rättsvetenskapen har att syssla med. Framför allt: den rena ytligheten betecknar intet som helst framsteg.” Man hade trott sig finna en räddning undan skolastiken i prognosteorin, i den i särskilt amerikansk litteratur företrädda tanken, “att rättsvetenskapen skulle syssla med prognoser angående domstolarnas handlingssätt”, vilket skulle “betyda realism”. Enligt Olivecrona var det dock klart, att rättsvetenskapsmännen inte själva uppfattade sin verksamhet på detta sätt: de framlade inte “några prognoser om hur domstolarna faktiskt komma att göra, utan de vilja ange vad domstolarna böra göra för att vara i överensstämmelse med gällande regler”. Det var ju möjligt, att rättsvetenskapen så föll offer för en illusion, men i så fall var prognosteorin endast ett programför hur rättsvetenskapen borde göra, inte ett konstaterande av hur den faktiskt fungerade. Det fanns visserligen “inga normer i gängse bemärkelse av ‘bindande’ regler”, men då man utredde de tänkta handlingsmönstren, som utgjorde innehållet i reglerna, så sysslade man med verkligheten. Rättsvetenskapen hade enligt Olivecrona tre uppgifter: “Framställandet av de i la^en och i sedvanerätten givna handlingsmönstrens innebörd måste alltid bli rättsvetenskapens första och grundläggande uppgift.” Då handlingsmönstren inte kunde vara fullständiga, och domaren “måste därför ofta stå utan förebild”, kunde man av rättsvetenskapen kräva, “att den skall ge domaren ledning i dylika situationer. Detta blir den andra stora uppgiften för rättsvetenskapen.” Den tredje uppgiften för rättsvetenskapen var, “att bana väg för lagstiftningen genom att gå i förväg och undersöka de problem som tidsförhållandena framkalla för denna”.'^^ Det kanske mest förvånande i Olivecronas framställning är den positiva inställningen till värderingar i rättsvetenskapliga framställningar. Den äldre rätts136 Olivecnma, s. 49-52. 1,^7 Olii't'cronu. s. 52 H. I .^8 Olivecrona, 551:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=