3 2 ] na vilade på en föråldrad rättsideologi. Förutomatt Lundstedt i sin kritik sällan gjorde sina motparter rättvisa, var kritiken enligt Ussing “et urimeligt spild af tid og kraft”. Enligt Ussing ägnade sig lAindstedt alltför mycket åt kritik och alltför litet åt att bygga upp en ny metod. Lundstedts egen metod stannade vid “almindelige synspunkter”, han redogjorde inte för “sin larres forhold til retskildeproblemerne” och prövade inte metoden på skadeståndsrätten, vilket skulle ha haft ett betydligt större intresse än “Lundstedts bestamdige udbasunering af samfundsnyttens princip”. FLfter att ha röjt grunden för bygganciet av en modern skadeståndsrätt ödslade Lundstedt “tid og krafter på att flytte rundt på det nedbrudte eller opgravede materiale” i stället för att påbörja byggnadsarbetet. Ussing sammanfattade om laindstedts betydelse: “Hvis han fik opbygget en vellykket erstatningsret med möderne linjer, vilde det betyde langt mere for hans synspunkters sejr end hans e\ indelige negative kritik. l.Ll ’’ 134 Uppsalaskolan utsträckte sin inverkan till Lund genom Karl Olivecrona, som var elev till både Hägerström och Lundstedt. Förutom sakliga skillnader jämfört med Lundstedt var Olivecrona i sin produktion också mera verbalt dämpad än sin lärare. Med den elakhet, som endast en förbigången sökande av en professur förmår, konstaterade Einar Henrik Heimer därför, att “den friska vinden” hos lAindstedt “utbytts mot en förtorkande ökenvind” hos Olivecrona, och han sammanfattade: “Lundstedt har ej den begränsning, som gör mästaren, men Olivecrona har den begränsning, som ej gör mästaren.”"' Det senare påståendet är möjligen träffande, då der gäller lAindstedt, men missvisande åtminstone beträffande Olivecronas senare arbeten. Jag är för min del beredd att beteckna Olivecronas viktigaste rättsteoretiska arbete under perioden “Lawas Fact” (1939; “Omlagen och staten”; 1940) som en milstolpe i Uppsalaskolans utveckling, då det gäller frågan om rättsvetenskapens uppgift och metod. Enligt Olivecrona var rättsreglerna uttryck för vissa fantasiföreställningar, vars innehåll var en realitet och vilka spelade en stor roll i samhället. Det var därför rättsvetenskapens allmänna uppgift “att klargöra, vilka hatidlingsföreställniiigar som kommit till uttryck i lagen och andra till rättssystemet räknade regler, art sammanställa dem med varandra och att systematisera dem”. Då detta var “att syssla med verkligheten”, hade den traditionella rättsPilosoPm fel, då den proklamerade att rättsvetenskapen var en normativ vetenskap. Denna felaktiga uppfattning hade också medfört, att rättsvetenskapen satts i motsatsställning till 82 f. 133 Ussing, UIK 1946 B, 134 Ussing, Unt 1946 B, s. 83. 13 r. 133 tleinicr, Rattsvctcn.sk.ip 11,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=