3 1 8 syhen aldrig kunna realiseras, därlör att det ehersträvade över huvud taget icke faller inom verkligheten. Sädana syften ha ur verklighetssynpunkt samma karaktär som ett försök att ini'- ”1 "121 ranga spoken. . l.Lindstedt är därmed redan i detta skede långt från den värderingsfria, deskriptiva metod, som senare ansågs känneteckna Uppsalaskolan. Han tycks närmast förespråka en aktiv, på samhällsnyttan byggande rättsvetenskap. I själva verket var det delvis gammalt vin i nya läglar, då L.imdstedt redan före sin "omvändelse’ hade ansett, att den vägledande uppgiften var en viktig del av rättsvetenskapen. Han inledde sin monografi “Om lösöreköp” (1912) med att framhålla “den dualism i syftemålet” som karakteriserade “[d]er juridiska skriftställarskapet”. Rätrsvetenskapsmannen kunde ”göra till sin hufvudtippgift att föra den juridiska vetenskapen framåt genom att söka rikta densamma med nya forskningsreSLiltat”, men syftet måste “likväl åtminstone indirekt alltid äfven ... gå ut på antingen att bidraga till den tillämpade juridikens utbredning eller åtminstone lätta domstolarnas börda i sökandet efter innehållet i den tillämpliga rättssatsen”; detta var “en nödvändig följd af den juridiska vetenskapens natur”.''- Det förblir dock en öppen fråga, varför efter författarens "omvändelse’ just samhällsnyttans syfte var vetenskapligt, verkligt och t.o.m. nöcivändigt, medan andra syften byggde på vidskepliga föreställningar och föll utanför verkligheten. Man kan säga, att Lundstedts juridik/rättspolitik var enligt Hägerströms terminologi “inte egentligen vetenskaplig”, utan att detta uttryck har någon pejorariv betydelse.'-' Genom att efter "omvändelsen’ ta avstånd från begreppsjuridiken kom Lundstedt dock i själva verket att närma sig de äldre realisterna. "Samhällsnyttan’ var både hörnstenen och akilleshälen i Lundstedts rättsvetenskapliga metod. Lundstedts behov av begreppet visar samtidigt, att man inte utan svårigheter kunde idka en ortodox rättsvetenskap i Hägerströms anda. Enligt Jes Bjarup försökte Lundstedt skapa en vetenskaplig grund för rättspolitiken med hjälp av begreppet.’’^ Dalberg-Larsen har framhållit, att begreppet påminner om tidigare, av Lundstedt förnekade utilitarisriska teorier och att Lundstedt aldrig skrev der utlovade arbetet, där han hade för av'sikt att närmare redogöra för principen.’’^ Genom nedanstående exempel kan man ciock få en aning om, varför arbetet aldrig blev^ skrivet. Lundstedts samhällsnyttobegrepp är såtillvida historiskt som sällan någon teori bemötts med ett så enstämmigt fördömmande, som förenade kritiker med helt olika rättsvetenskapliga och politiska preferenser; endast Hägerström själv 121 Lundstedt I, s. 6 1. 1 22 Lundstedt, l.ösörcköp, s. 3. 1 23 Detta bctona.s av Vogel, s. 62 t. 124 Bjitrup, Reali.smu.s, 123 L'talherg-Larseti, s. .391. 1 04 IT.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=