3 1 7 i skitet av 1917 kände jag, att jag httt ett svagt grepp om det hela, och 1918 vågade jag föreläsa över de nya linjerna”. Ar 1919 uppträdde han som extra opponent på Fritz Sterzels disputation om bedrägeribrottet, och följande år “publicerade jag min första enligt min egen mening vetenskapliga skrift ‘Kritik av straffrättens grundåskådningar ” (ovan 11 5.6.). Straffrättskritiken var ett öppet angrepp på Johan Thyrén, och Lundstedts författarskap efter väckelsen komatt präglas av stridsskrifter och polemik; Lundstedt hörde uppenbarligen till de inte helt ovanliga författare, som betraktade alla vetenskapliga meningsskiljaktigheter som personliga förolämpningar. Hans svulstiga stil gör det även annars svårt att vaska framguldkornen ur textmassan. Det kan därför vara skäl att utförligt citera den tämligen ‘nyomvände’ Lundstedts åsikter om rättsvetenskapens metod och uppgift i kritiken av Thyrén år 1920. Lundstedt inledde sin framställning med konstaterandet, att Hägerström hade fått honomatt inse, “att man inomden juridiska vetenskapen allmänt, särskilt på avgörande punkter arbetar med förutsättningar, vilkas vetenskapliga halt absolut inte kan erkännas, och att man här låter sig dirigeras av en rent skolastisk begreppsjurisprudens”, som \'ar förhärskande både inom obligations- och straffrätten.''" Huvudfienden var naturligen ännu den konstruktiva riktningen och inte den äldre dansk-norska realismen. Kritiken är helt svepande: ‘felaktiga förutsättningar', ‘skolastik', ‘begreppsjurisprudens' osv. Lundstedt förklarade mera utförligt sin egen metod, som enligt honom kunde uttryckas så, ‘ätt jag söker bestämma en rättssats innehåll eller ett rättsinstituts innebörd med hänsyn till de syäten, vilka nr siimhällstiyttiim synpunkt måste tilläggas dem. Visserligen förhåller det sig så inom juridiken — det må vara frågan om rättsdoktrin, lagtolkning eller lagstiftning — att man måste låta leda sig av ett visst svfte med en rättssats, ehuru dettas riktighet i oeh för sig ieke kan bevisas. Men detta hindrar ju icke utan bör tvärtom göra det till en rättsvetenskaplig uppgift av största betydelse att — där anledning förefinnes — påvisa, att de syften, varifrån man ansett sig böra utgå, äro av den art, att deras hävdande måste vila å ovetenskapliga för att icke säga \ idskepliga föreställningar. När jag nu uppställer denna allmänna princip om den för rättsvetenskapen dirigerande betydelsen a\’ det ur samhällsnyttans synpunkt framgående syftet med en rättssats eller ett rättsinstitut, så är det här i själva verket dels fråga om ett s\’fte, som kan visas genomgå rättsordningen i det hela — låt \ara att det därvid undanskymmes av allehanda skolastiska begreppsformuleringar — dels gäller det ett syfte, som var och en, som antingen tilllämpar lag eller stiftar lag, trots allt och trots särskilt den skolastiska dogmatiken inom vetenskapen, i sin rättsskipning eller lagstiftning måste, om också icke fullt medvetet, låta leda sig av, och dels slutligen är det ett syfte, som enligt sin beskaffenhet måste vara realiserbart i motsats till sådana syften, som äro bestämda av mer eller mindre vidskepliga föreställningar, vilkas 1 19 I ILundstedt, \1i.sstaget, s. 182-187. 120 Lundstedt I, s. å.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=