3 1 6 subjektiva känslor eller magiska forestallningar."'' Hägerström blev professor i filosofi år 1911 och hans inverkan på rättsvetenskapen började i stort sett först på 1910-talet, utanför Uppsala först senare. Ett tidigt exempel på att juristerna började uppmärksamma Hägerström redan under dennes tidiga idealistiska period finns dock i Carl Axel Reuterskiölds artikel “Rättsnormoch rättsstridighet ” i TfR 1905. Artikeln är i huvudsak en diskussion med WilhelmSjögren om berättigande och förpliktande rättssatser samt subjektiva rättigheter och rättsplikter. Reuterskiöld använde sig i diskussionen, ibland med gillande, ibland med avståndstagande, av Hägerströms nyutkomna arbete “Stat och rätt” (1904). Författaren citerade bl.a. Hägerströms åsikter om“mångtydigheten af ordet rättighet” och “omett okritiskt förbindande af hvad han kallar den socialpsykologiska och den rättsdogmatiska betraktelsen af rätten”; enligt den förra uppfattningen var “rätten i det hela bestämd af ett ändamål”, enligt den senare “framträder ändamålet blott såsom en ovilkorligt giltig lag, som fordrar bestämda handlingar”."^ Uppsalaskolans tidigaste, färgstarkaste och mest stridbare representant bland juristerna var Vilhelm Lundstedt, vars produktion med tiden blev allt originellare. Angreppen på Uppsalaskolan koncentrerade sig därför ofta just på Lundstedts uttalanden. Man hade enligt Lundstedt själv berättat för honom, att man skulle ha bemött honom med en annan attirvd, om han hade varit mera diplomatisk, men han betvivlade, att en diplomat hade gått i land med uppgiften, och han tilläde retoriskt: “Vembryr sig väl omhuruvida en person plumsat i sjön eller gjort ett elegant svanhopp^ när hans syfte blott var att rädda den drunknande ur nöden? Det tycks dock aldrig ha fallit Lundstedt in, att de klrunknande’ kanske ansåg sig kunna simma själva och undanbad sig alla räddningsförsök. Lundstedts skarpa, ofta i personligheter övergående angrepp på motståndarna och hans fanatism blir i viss mån förståeliga, när man läser hans redogörelse för sin väg till Damaskus. Lundstedt berättade om hur han i unga år, utan att egentligen känna dragning till rättsvetenskapen, blivit professor. Som tämligen nyutnämnd professor hade han på hösten 1914 träffat studenten Arthur Engberg, som allt mera enträget övertalade Lundstedt att ta kontakt med Hägerström. Lundstedt, som fruktade att få hela sin tidigare vetenskapliga verksamhet påvisad somvärdelös, motsatte sig i det längsta, men gav slutligen efter och besökte tillsammans med Engberg Hägerström. Efter ett par besök upplevde Lundstedt en ‘väckelse’ — han använder dock inte själv detta ord — men “[fjörst ”118 1 16 Om Hägerströms tankar, se Iramlör allt Lyles, som är den nyaste och mest ingående framställningen. 1 17 Reuterskiöld, FfK 1905, s. 24 1. Hägerströmvar 'idealist' ännii omkring år 1 905; ,se t.ex. Heidegren, s. ,552 not 81, s. .354 tf. och ,360 ft. 118 Lundstedt, Misstaget, s. 1 89 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=