3 1 4 listerna utförligt, om än inte särskilt djuplodande, frågan om juridikens vetenskaplighet. Utgångspunkten var den sedvanliga: 1700- och 1800-talens “världsfrämmande opererande med abstrakta logiska begrepp, vilket ledde till resultat, som i konfrontation med det verkliga livet ... visar sig vara fiktiva och oanvändbara”. Naturvetenskapernas “storartade landvinningar”, som byggde på en empirisk metod, ledde till art man i de moderna samhällsvetenskaperna och juridiken lade denna metod till grund. Från en abstrakt vetenskap gick man över till en “verklighetstrogen, empirisk jurisprudens”. Enligt Ek var det “i vår tid nödvändigt att strängt fasthålla vid vetenskapens empiriska karaktär och alldeles speciellt vid juridikens natur av en på erfarenhet fotad vetenskap. Annars uppstår lätt en metafysikens och den ofruktbara spekulationens renässans.” Juristerna sysslade närmast “med utredning av rättsbudens innehåll, med analysering och systematisering av detsamma”, medan “förklaringen till normernas uppkomst och faktiska bestånd närmast anses böra givas av sociologien, socialpsykologien, nationalekonomien och rättsfilosofien”."’ Så långt kunde Eks påståenden om juridikens vetenskaplighet och empiriska metod närmast jämföras med en Jherings ’rättsliga kemi’. Gränsdragningen till samhällsvetenskaperna kunde i sin tur jämföras med Hagerups äldre ställningstaganden. Båda dessa författare var rikligen representerade i Eks litteraturförteckning. Ek tog dock avstånd från den ytliga empirismen, luridiken och annan empirisk vetenskap var “i viss mån inkommensurabla. ... De företeelser naturforskaren undersöker äga reell existens. ... juristen åter sysslar ej blott med rätten, sådan den är, utan lika mycket med rätten sådan den borde vara ...”. Med hänvisning till Knoph framhöll Ek, att “de av jurisprudensen utvecklade rättssatserna” hade “en subjektiv anstrykning”. Enligt Ek gjorde sig somliga författare “skyldiga till en överbetoning av den senare delen av det sammansatta ordet rätts-vetenskap ” och fattade “ordet vetenskap också på detta område i samma betydelse, som när fråga är om exakt vetenskap, matematik”. Numera erkände man dock, att juridiken var “en historiskt betingad vetenskap”, med huvuduppgift “att tjäna livet i samhället”. Omman höll denna juridikens huvudfunktion i minnet tedde sig “spörsmålet om en ändamålsenlig metod mindre komplicerat. Man bör helt enkelt fråga: vilken metod är nu, i vår tid på sin plats? ” Då samtidens lagstiftning var socialt inställd, “måste särskild uppmärksamhet fastas vid rättens sociala funktion och av samma orsak måste även rättsvetenskapen givas en social prägel Därför måste juristerna sträva till att atmmstone i någon mån” behärska sociologin m.m., trots att dessa var egna särvetenii o 1 12 Eh, s. 3 t 113 EE s. 6-10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=