3 1 1 ning till den i finsk doktrin rådande konstruktiva riktningen. Äandra sidan var dessa förhtrtare inte påverkade av den äldre nordiska realismen, som de på sin höjd hade en ytlig kännedomom. Deras viktigaste förebild var den tyska intressejurisprtidensen, både Jherings sena produktion och i synnerhet Philipp Heck, som särskilt Cederberg tog intryck av.'*” Dessa finländares metodologiska ställningstaganden saknar också i allmänhet den med frirättsskolan försiktigt sympatiserande inställning, som är märkbar i de äldre realisternas produktion. Jag har därför valt att behandla dessa jurister i samband med den finska senkonstruktiva metoden (se nedan). Ytterligare ett par rättsteoretiker, den närmast eklektiske Otto Brusiin och den av Kelsen starkt påverkade Bror Clas Carlson, passar inte in i den hår använda fyrdelade klassificeringen.'"' Dessa här inte behandlade författares betydelse var störst först på 1950-talet. Såsom ovan nämnts (II 6.1.) var det först Erik af Hällström, som i Finland intresserade sig för den nordiska, ‘äldre’ realismen. Redan hans doktorsavhandling omvillfarelse (1931) visar god en förtrogenhet med skandinavisk litteratur, och monografin “Agareförbehåll. Avbetalningsköp. Säkerhetsköp ’ (1939) inleds med ett avsnitt om den juridiska metoden. Det var enligt författaren för varje forskare viktigt att göra klart för sig, vilken metod han ämnade använda, eftersom slutresultatet kunde “bli ett helt annat enbart därför, att han följt en viss forskningsmetod framom de övriga, och enär han för alltings bedömande anlagt sådana synpunkter, som en annan jurist till äventyrs helt underkänner”. Liksom i talrika andra framställningar ställde af Hällström mot varandra en äldre, abstrakt-logisk, och en nyare, realistisk, riktning. Den äldre riktningen använde i sin argumentation allmänna principer. “Av dylikt material bygger man sin konstruktion ... Denna metod må kallas den abstrakt dogmatiska. Det år logiska resonemang och abstrakta argumentationer, som fylla juristens tankevärld.” En annan metod i både doktrin och praxis skänkte “avgörande vikt åt reella överväganden”. Det gällde att undersöka, om t.ex. ett i det praktiska livet uppkommet förfaringssätt “är ägnat att främja det sociala och ekonomiska framåtskridandet, verkar stimulerande på produktion och varuomsättning, tillgodoser ett sunt kreditbehov”, i vilket fall det nya måste få allt behövligt rättsskydd. Svårigheten var att de “reella, sociologiska, merkantila synpunkterna” var mångskiftande och föränderliga och därför krävde “mycken påpasslighet av juristen, mycken erfarenhet och kunskap om de krafter, som bryta sig mot varandra i samhället ”. Denna “reella, sociologiska linje” eller “[d]en reellt sociologiska metoden” anslöt sig till “det levande livet och gör det möjligt för jtirisprudensen. 103 H)1 Sc närmare PilyLijaniiiki, |1 1 2000, s. 347 tt. 102 t^mtäirlsrm, sc Katigus, I ppkomst, s. OS t. 103 ‘ij Hiillströiii, Ä^arcförhchall, s. 10 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=