3 1 0 tisering av redan existerande rättsföreskrifrer samt råd, som byggde på urvecklandet av supplerande regler. En del ansåg, att också den rådgivande verksamheten kunde vara värderingstri, om man gjorde domaren uppmärksam på töljderna av olika alternativa lösningar utan att ta ställning för någon av dessa. Denna inställning kunde bero på ‘'0nsket om Videnskabens Renhed för Vurderingssynspunkter, der er et Ideal i sig selv”, med ännu oftare på oron för “at man med Vurderingssynspunkter indforer noget vilkaarligt i Fremstillingen, fordi Vurderinger ikke kan viere sande eller falske”. Andra hade varit mera liberala, då det gällde värderingar, och endast krävt en sträng åtskillnad mellan den beskrivande och den värderande verksamheten.’'* Ilium kunde inte godta någondera av ståndpunkterna, som enligt honom byggde på tankesätt hämtade från andra vetenskaper, t.ex. nationalekonomin. En rent värderingsfri beskrivande verksamhet var inte rättsvetenskap utan historia. “Retsvidenskabens Opgave i Retsudviklingen er ... navnlig den konsekvente Genncmforelse af almindelige Grundsa^tninger og Vurderingssynspunkter.” Det var en helt naturlig följd av rättsvetenskapens uppgift “at va;re til Vejledning baade ved Juristuddannelsen og för Parter, Sagforere og Dommer, at den maa v£ere et Spejl af Livet, af den Pankevirksomhed og de Vurderinger, der er raadende i det praktiske Retsliv”.'’'’ Trots att Ilium inte uttryckligen framhöll rättsvetenskapens Vetenskaplighet’, framstår den i hans text som självklar. Han tog också öppet avstånd från Uppsalaskolans Värdenihilism’. 1(H> Uppsalaskolans inflytande på den svenska rättsdogmatiken är kanske inre så betydande som man ibland har föreställt sig. Medan den konstruktiva riktningen åtminstone efter 1910-talet inte hade öppna anhängare i svensk doktrin, fanns det också i Sverige författare som kan klassificeras som anhängare av den dansk-norska realismen. Almén avled för tidigt för att kunna ta ställning till Uppsalaskolan, men andra äldre författare som r.ex. Undén saknade sympatier för Uppsalaskolan och i synnerhet för Lundstedt. En möjlighet var, att såsom t.ex. Hjalmar Karlgren i sin doktorsavhandling framhålla Uppsalaskolans förtjänster, men samtidigt konstatera, att skolans problemställningar saknade betydelse för den föreliggande undersökningen. I den finskspråkiga juridiska litteraturen efter första världskriget hittar man några författare (Kyösti Haataja, Lauri Cederberg och Arvo Sipilä), som inte passar in i den här använda fyrdelningen. Dessa författare, som av Heikki Pihlajamäki kallats protorealister, hade som ett gemensamt drag en kritisk inställ98 Illutn, s. 1 ^4 t. 99 lllinn, s. 1 SS t. och 160 t.; se även s. 117. 100 Ilium, s. .S1 rt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=