302 logiske sammenhicng og stringens er av den altoverveiende \'igtighet”. Man kunde därför framhålla “det realistiske titsonnements berettigelse som videnskabelig tamkningsprincip Då Astrup Hoel hyllade logiken i en ännu högre grad än många anhängare av den konstruktiva riktningen, måste man fråga sig, vad som fick honomatt helt ta avstånd från denna “ildre’ metod. I motsats till tidens andra realister gick Astrup Hoel till angrepp på rent inre, vetenskapliga grunder.*’’ En stor del av avhandlingen ägnas åt kritik av den konstruktiva metodens vetenskapliga brister, men Astrup Hoel sammanfattade kritiken i ett nötskal; “Den ^eldre retsvidenskap har bygget paa den urigtige forestilling at de juridiske problemet hovedsagelig skal kunne loses ved den forste og enkleste logiske ucnkningsform, realdommen.” Man hade förbisett, att det i rättsvetenskaplig forskning behövdes också såväl reflexion somvärderingar. Alla försök att bestämma begreppens ‘väsen’ hade varit illusoriska, och resultaten var lika illusoriska somsjälva problemställningarna. Metoden hade också lett till att “i praktisk henseende litet heldige tilstande blit fremkaldt”, och det hade som en följd av “den formelle metode” uppstått “en konstant fare for formelle, ufunderte losninger”. *’ Det fanns heller ingen anledning att bibehålla den äldre metoden som “et traditionelt ydre apparat” vid sidan av den moderna grundsynen. “Det er f. eks. ingen grund til at iklasde retsteorien formen av transcendente realbetragtninger over ‘retsordenens’ mening, hensigt, formaal etc., naar vi er paa det rene med, ar der er \'ore egne vurderingsfarvede beslutninger som er avgjorende.” ‘ Något senare konstaterade författaren ännu: “Alle de mystiske begrepssporsmaal, alle de derpaa grundede uklarheter som ‘rettens kilder’, dactum og jiis’, 'rettigheternes struktur', Vetsordenens torbud’ etc. vil ved den strengt realistiske betragtningsmaate la sig udrydde. Tilbake blir kun de reelle opgaver og de reelle vanskeligheter, de vanskeligheter som det netop tiltaler den real-vurderingsma:rssige retstscnkning at gi sig ikast med, og som det altid er mulig at gi en begripelig lösning. ” På detta sätt kunde man också utrota hela motsättningen mellan teori och prax¬ is. Astrup Hoel slutade sin framställning med ett ställningstagande till den norska rättsvetenskapen. Domen över Hagerup var hård, och Astrup Hoel var inte beredd att acceptera Stängs år 1911 framförda, och för övrigt också Hagerups, åsikt att endast den konstruktiva riktningens överdrifter var förkastliga. Då den konstruktiva metoden alltid ledde till “ubevisst formalisme”, var detta enligt 68 Astrup Hoel, s. 200. 60 Dctca framhölls även av Snittg, I fR 1927, s. 488. 70 Astrup Hoel, s. 190 1. 71 Astrup Hoel, s. 19.V 72 Astrup Hoel, s. lOS.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=