29 5 Stäng ingick aldrig i direkt svaromål mot sina kritiker, och han återkom till recensionerna törst långt senare. Fiden arbetade dock tör Stang, och efter år 1911 började den konstruktiva riktningen framstå som ett övervunnet skede även i Norge. Stang hade fått betydligt större förståelse för sina synpunkter av de danska kollegerna än av Hagerup, och debatten komdärför att framstå också som ett närmande mellan norsk och dansk rättsvetenskap i realismens tecken. 1.1.3. Realister, ... Stängs försvar för den sociala rättsvetenskapen var som nämnt snarare en samling av propagandistiska fraser och känslosamma utrop än ett försök till en egentlig metodlära; den konkreta behållningen av hans metodframställning begränsar sig i stort sett till ett krav på rätrsvetenskapsmännen att tänka socialt och undersöka samhällsförhållandena samt att vägleda domstolarna. Det har också betraktats som en svaghet i Stängs och senare Ragnar Knophs realistiska eller pragmatiska metod, att dess förespråkare inte förankrade den i en enhetlig teori.' Trots sina teoretiska svagheter vann realismen snabbt insteg i Norge. Även Hagerup själv Pick med tiden ett allt mera distanserat förhållande till den konstruktiva riktningen, vilket märks framför allt i hans artikel “Nogle Ord om Forholder mellem positiv Ret og Retsanvendelse ” i d fR 1915 (se del III, s. 226 f.). Redan Jörgen Overgaards livförsäkringsrättsliga doktorsavhandling från år 1913 (ovan II 4.4.4.) innehåller en öppen kritik av den konstruktiva riktningen. Då förhållandet på försäkringsrättens område var det, “at den skrevne lov ofte lar os i stikken, vil lösningen de lege lata ikke sjelden maatte fmdes ved en avveining av de forskjellige stridende interesser, og opgaven blir herved forsaavidt den samme som lovgiveren maa stille sig”. Intresseav\'ägningarna hade dock sina gränser: "... der cr tilfelde, livor cn lösning av en interessekonflikt paa en maate, som maaske knnde v;ere at anbefale lor lovgiveren, ikke kan gjennemtores i gj;vldende ret, enten fordi den vilde stride mot almindelige retsgriindsx’tninger d. v. s. vor retsordens almindelige lösning av en saadan interessekonflikt, eller tordi analogien Ira enkelte losbiid, som angaar likeartede tilhulde, maa erkjetides som bindende.” Frots intresseavvägningens begränsningar var en sådan undersökning “den sikreste veileder ved lösningen av de enkelte sporsmaal ”, medan en metod, “som vicsentlig vil soke lösningen ad deduktiv vei ut fra videnskapelige almensittninger eller konstruktioner er utsat for at komme til falske og uheldige resultater ”. Man kunde inte hitta regler “udelukkende ved deduktioner ud fra en eller anden juridisk ‘konstruktion”, saaledes som det delvis er blit forsokt i fremmed 47 /-.'/w/r/, s. 192. 4S Overgaard. s. 7 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=