284 sofiska, i synnerhet av Uppsalaskolan gouterade frågan om den egentliga grunden för rättens giltighet har däremot lämnats åsido med undantag av spridda omnämnanden i de litteraturhistoriska avsnitten. Jag har också varit tvungen att begränsa mig till explicita metoduttalanden, medan en undersökning av hur författarna förverkligade dessa metoder i sina arbeten inte har varit möjlig. Naturligtvis inverkade de olika författarnas vetenskapliga grundinställning även på synen på rättssystematiken (1.2.) samt rättskälleläran (1.3.) och lagtolkningsläran (1.4.). I synnerhet gränsdragningen mellan ‘den juridiska metoden’ och ‘lagtolkningsläran’ blir dock lätt godtycklig; Ross använde åtminstone i sin senare produktion dessa båda begrepp som synonymer (se 1.4.). Det är inte möjligt att behandla alla i litteraturen förekommande uttalanden ens efter den ovan nämnda begränsningen till vissa temata. Jag behandlar därför endast ett urval författare. Det bör dock framhållas, att jag inte nöjt mig med att hålla mig till de erkända auktoriteterna. Även unga doktoranders och utanför etablissemanget stående författares uttalanden kan på ett oväntat sätt belysa tankesätten kring de centrala problemen: i synnerhet skadeståndsrättsliga avhandlingar, sombehandlade ett i lag i stort sett oreglerat område, innehåller ofta metodologiska överväganden. 1.1.2. Startskottet: Stang och Hagerup år 1911 Det har påståtts, att det var först Fredrik Stang, som genomsin “Indledning til formueretten” (1911) “brod ... den stilhed, som havde ssenket sig over den nordiske metodedebat efter år 1888”.^’ Även omden egentliga debatten hade förts mellan Francis Hagerup och Carl Ussing på TfR:s sidor år 1888, saknade man inte heller senare i framför allt den danska litteraturen metoduttalanden (del III, s. 36 ff. och 240 ff). Stängs arbete och Hagerups skarpa kritik av detta bröt inte ens en kortare tystnad, då jur. kand. Einar Hyllested redan föregående år i en artikel i TfR “‘Individualismen.’ Nogle Bemterkninger omjuridisk Metode, med saerligt Hensyn til Sporgsmaalet om Forfatterrettens Karakter og Muligheden for dens Expropriation” ånyo tagit upp metoddiskussionen. Det är inte här skäl att närmare gå in på Hyllesteds åsikter, som i huvudsak följde den tidiga danska realismen med i detta fall bl.a. Ernst Moller som auktoritet; enligt Hyllested saknade konstruktioner, generaliseringar och systematik i stort sett värde inomjuridiken, som framför allt hade praktiska uppgifter. Betydligt intressantare är Hyllesteds försök att hugga av den gordiska knut, som frågan omjuridikens vetenskaplighet hade varit. Efter att ha framhållit generaliseringars ringa värde fortsatte han: 6 Evald. s. 69. 7 Se Elyllested. rtTt 1910, s. 21 1 1., noterna. Om Hyllesteds artikel, se även Evald, Vinding Krtise, s. 71 d.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=