283 Fyrdelningen äldre realism- skandinavisk realism- idealism- konstruktiv metod täcker inte alla rättsvetenskapliga riktningar under förra delen av 1900talet; t.ex. Hans Kelsens ‘rena rättslära’ och Alf Ross’ tidigaste produktion kan inte utan vidare placeras in i detta fält. Jörgen Dalberg-Larsen och Sverre Blandhol har betecknat Viggo Bentzon, Fredrik Stang och Ragnar Knoph som pragmatister’, men förnekat att den skandinaviska realismen inklusive Alf Ross skulle ha hört till denna riktning.’ Påståendet är intressant och såtillvida träffande somdet t.ex. framhäver det ‘fundamentalistiska’, oböjliga i Uppsalaskolans doktrin och även ger en förklaring till de på vissa punkter uppenbara likheterna mellan den konstruktiva riktningen och den skandinaviska realismen. Då jag trots detta använder mig av den ovannämnda fyrdelningen, beror detta delvis på, att jag liksom i del III gärna håller mig till de beteckningar, med vilka de olika riktningarnas anhängare själva karakteriserade sin metodsyn.' En brasklapp är dock nödvändig beträffande benämningen ‘idealism’, som oftast liksom ‘naturrättsanhängare’ användes pejorativt av Uppsalaskolans anhängare om motståndarna. Här har benämningen ‘idealister’ reserverats för det fåtal forskare, somöppet bekände sig till tanken på en naturrätt. Beteckningen ‘rättspositivist’ har i mån av möjlighet undvikits med tanke på begreppets mångtydighet. ' Likaså har begreppet ‘frirättslig’ som beteckning för den äldre realismen undvikits, då de nordiska rärtsvetenskapsmännen genomgående undvek att karakterisera sig med denna beteckning, som dessutom inte heller faktiskt var relevant.Det behöver knappast framhållas, att benämningarna ‘realister’, ‘idealister’ osv. här har använts ‘pragmatiskt’ och att de inte betecknar några skarpt avgränsade skolor. T.o.m. en så radikal, ‘kämpande kyrka’ som Uppsalaskolan bestod av lika många divergerande vetenskaps- och metoduppfattningar som ledande personligheter. Fyrdelningen är trots ovan nämnda brister enligt min mening dock något så när täckande och därmed användbar för de olika nordiska riktningarna. Aandra sidan kan naturligtvis inte hela den vetenskapliga debatten refereras i detta kapitel. Periodens rättsfilosofiska och -teoretiska debatt är för omfattande och till sitt innehåll för splittrad för att ens ett försök till en täckande framställning och analys skulle vara möjlig. I detta avsnitt koncentrerar jag mig därför på de för själva rättsvetenskapens urv^eckling centrala frågorna om rättsvetenskapens uppgift och metod samt dess (ofta bestridda) rang av vetenskap. Den mera rättsfilo2 Rctstcori, s. 82 t. och 87 t.; BLiniihoL 1 tK 2004, s. 1 5 f., BLtudhoL Rcttspr;igni.uisnic, s. 7.^ f. 3 t")!!! det prolileniatisk.i med sadana gamla benämningar, se Michiilsai, s, 103. 4 .Se t.ex. Bjtirup, som. Realismus, s. I’’0-182, an.ser L'ppsalaskolan vara delvis rättspositivistisk. 3 .Se BLiiidhol, s. 131: det utvecklade sig “en språklig (og taktisk) praksis om ikke ä opptre trirettslig ... ”. 1 detta arbete tiirser dock BLmdhol dy\\\\ t.ex. s. 3, s. not 1 1 och s. 3, den äldre realismen med rubriken 'trirettslig'.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=