268 1940)''^’^ och “Sisäasiain hallinto” (Inrikes förvaltningen; 1915; XIII + 973 s. inkl. reg.; 2. uppl. 1931) var, trots att den gradvis föråldrades, standardverket på området och i bruk fram till periodens slut; Merikoskis lärobok i offentlig rätt (nedan) var ett betydligt mera kortfattat arbete. Ståhlberg framhöll i förordet till den allmänna delen den skriande bristen på en finskspråkig framställning; en sådan behövdes såväl i den akademiska undervisningen som inom förvaltningen, och även allmänheten behövde upplysning om förvaltningen. Förvaltningsrättsvetenskapen höll dock enligt Ståhlberg först på att utveckla sig, och bristen på moderna skandinaviska framställningar som förebilder var kännbar: Fheodor Rabenius’ framställning (del II, s. 186 ff.) var behandlade endast en del av ämnet och var ‘närmast ett referat av olika instruktioner’ och författaren hade inte haft tillgång till Bredo Morgenstiernes nyutkomna framställning (ovan 4.9.). I Finland saknade man också specialundersökningar, som behövdes för sådana förtjänstfulla systematiska framställningar, som utkommit redan tidigare i Frankrike, på senare tid även i Tyskland. Dispositionen i den allmänna delen följde dock närmast Hermanson (se även nedan III 4.2.2.). Framställningen av inrikesförvaltningen består förutom en kort inledning (s. 1-7) av avsnitt omde olika förvaltningsgrenarna: 1. ‘Befolkningsförvaltningen’ (s. 8-60) , 2. ‘Justitieförv^altningen’ (s. 61-68), 3. ‘Allmän ordningoch säkerhet, polisen’ (s. 69-279), 4. ‘Fattigvården’ (s. 280-360), 5. ‘Hälsovården’ (s. 361-522), 6. ‘Kyrkoförvaltningen’ (s. 523-625), 7. ‘Undervisningsväsendet’ (s. 626-731), 8. ‘Ekonomiförvaltningen’ (s. 732-804) och 9. ‘Kommunikationer’ (s. 805-916). Karl Willgrens “Förvaltningsrättens allmänna läror ' (1925; XIII + 547 s. inkl. reg.; 8:o) var den enda moderna och förövrigt också sista ursprungligen på svenska skrivna framställningen av ämnet i Finland; en svensk översättning av Ståhlbergs arbete utkom som nämnt år 1940. Willgren följde i sin framställning främst tyska förebilder (se närmare III 4.2.2.). Arbetet tycks inte ha fått stötre betydelse. Medan Ståhlbergs arbete lovordades i talrika recensioner, förbigicks Willgrens bok med tystnad; i den nordiska litteraturen hittar man dock spridda hänvisningar till den. Veli Merikoskis “Suomen julkisoikeuden oppikirja, I-II” 1944-1946; IX + 2l4 och Vll + 209 s.; 8:o) utkomsenare i en svenskspråkig utgåva under titeln “Lärobok i Finlands offentliga rätt, I-II” (1950-1952), det finska verkets tredje upplaga, den senare delen på den andra upplagan."”' föråldrad. Asks (del III, s. 159) förra del byggde på vars 163 Recensioner av den svenska översättningen i JFT 1940, s. 236-238 (U. J. Castrén) och S\'J 1 1940, s. 709-”^ 13 (Israel Myrberg). 164 Positiva recensioner av del I i JFT 1944, s. .^33 f. (L. E. Taxell); av del II i DL 1946, s. 28.s t. (Pi.; Voitto täksanen), av båda delarna i I..M 1946, s. 420-422 (Otto Brusiin); av den svenska översättningen i |FI 1930, s. 386 (B. E. Sjöholm).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=