257 läror, I; 1948; 215 s.; 8:o; II; 1949; 268 s. och III; 1953; 370 s. inkl. reg.) kom i sin tiir att vara i bruk fram mot slutet av århundradet.'" Det första bandet innehåller en lång ‘Inledning’ (s. 5-121), som i tio paragrafer behandlar ‘Straffrättsvetenskapen och dess hjälpvetenskaper’, ‘Straffrättens grundbegrepp’, ‘Straffrättens ledande principer’, ‘Nulla poena sine lege’, ‘Straffrättens källor’, ‘Straffrättens utsträckning i rum’, ‘Utlämnande av förbrytare’, ‘Personer i undantagsställning vid straffrättens underlydande’, ‘Straffrättens utsträckning i tid’ och ‘Brottens indelning’ samt den förra delen av det andra kapitlet ‘Läran ombrotten’ (s. 122-215). Det andra bandet består i sin helhet av den senare delen av kapitlet och behandlar främst läran om skuld, om försök och om delaktighet. Det tredje bandet innehåller det tredje kapitlet, ‘Läran omstraff och andra straffrättsliga påföljder’ (s. 7-31 1). Honkasalos framställning av de särkilda brotten kom ut först på 1960-talet. Han skrev dock annat läromaterial. Den propedeutiska läroboken “Erinäiset rikokset ” (De olika brotten; 1944; 142 s.; 8:o; 3. uppl. 1950) är i huvudsak ett referat av strafflagens bestämmelser. Den lilla monografin “Rangaistuksen yhdistämisestä ja yhteenlaskemisesta” (Omsammanläggning och sammanräkning av straff; 1947; 127 s.; 8:o) framställde en i dåtida Pmsk rätt särskilt problematisk fråga, och boken var enligt förordet avsedd både som lärobok för den akademiska undervisningen och som handbok för praktiker. Antti Lulenheimo inledde sin sparsamma produktion med doktorsavhandlingen “Luotto rikosoikeudellisena suojelusobjektina” (Krediten som straffrättsligt skyddsobjekt; 1911; XVI + 212 s.; 8:o)."’ Aatos Alanens doktorsavhandling “Hätävarjelus yksityisen käyttämänä oikeussuojakeinona” (Nödvärn som den enskildes medel för erhållande av rättsskydd; 1925; XXIV+ 146 s.; 8:o) hör till periodens kortaste. Inkeri Anttila var den första kvinnliga doktoranden i rättsvetenskap på nästan femtio år och den andra genomtiderna i Norden. Hon doktorerade år 1946 med avhandlingen “Loukatun suostumus oikeudenvastaisuuden poistavana perusteena. Rikosoikeudellinen tutkimus” (Den förorättades samtycke somgrund för uteslutande av rättsstridigheten. En straffrättslig undersökning; XXIII s. inkl tysk sammanfattn.; 8:o)."^ I motsats till sin äldre kollega Elsa Eschelsson (se del III, s. 18) hade Anttila inte att kämpa med rättsliga hinder på den aka113 214 I 1 1 Positiva recensioner av ciel I i JF l 1948, s. 21 1-213 och 1948, s. 439 h, av del 11 i |P P 1949, s. 249-231 (alla (4. Hj. t.ranfelt); .tv del 1 i l.M 1948, s. 2()3-2(r och del 11 i LM 1949, s. 702-709 (båda Inkeri Anttila) 1 12 Recension (opponentens utlåtande) i l.M 191 ], s. 120-128 (Allan Serlachius). 1 13 Recension (opponentens utlåtande) i LM 1926, s. 27-29 (.Allan .Serlachius). 1 14 Recension (opptuientens utlåtande) i LM 1947, s. 1 18-123 (Brvnoll Honkasalo).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=