256 lesen byggde på tanken, att arbetsavtalet var ett obligationsrättsligt avtal bland andra med därav följande skyldigheter."’ Den moderna arbetsrätten grundades i Finland av Arvo Sipilä först på slutet av 1930-talet genom den viktiga monografin “Suomen työoikeuden käsite ja järjestelmä sekä suhde sosiaaliseen lainsäädäntöön” (Den finska arbetsrättens begrepp och system samt förhållande till den sociala lagstiltningen; 1938; 255 s.; 8:o). Redan rubriken antyder att Sipilä var en anhängare av den lorrlarande aktuella konstruktiva riktningen. Sipiläs innovation var ett särskiljande av ‘arbetsavtalslörhållandet’ och ‘arbetsförhållandet’ från varandra. Vidare betraktade Sipilä arbetsrätten som ett eget, från socialrätten fristående rättsområde."*'^ Sipiläs översikt över arbetsrätten, den lilla läroboken “Suomen rv^öoikeus, 1” (Finlands arbetsrätt, I; XIV+ 188 s.; 8:o) utkomår 1947."’’ Sipilä framhöll i förordet, att boken var den första helhetsframställningen av finsk arbetsrätt och att i synnerhet lagstiftningens snabba utveckling var problematisk. Han hade därför ansett det ändamålsenligt att ge ut en första del ‘om inledande och grundläggande frågor samt om arbetsavtal, offentligrättsliga arbetsförhållanden och kollektivavtal, vilka bildade en viss helhet'. Boken är indelad i fem kapitel: 1. ‘Arbetsrätten som resultat av den historiska utvecklingen’ (s. 3-21), 2. ‘Översikt över den finska arbetsrättens utveckling’ (s. 23-40), 3. ‘Arbetsrättens centrala begrepp’, bl.a. arbetsavtalet och arbetsförhållandet (s. 41-74), 4. ‘Lagstiftningen om arbetsavtals ingående, varaktighet och innehåll’ (s. 75-160) och 5. ‘Kollektivav'talsreglerna’ (s. 161-188). Någon fortsättning till denna del utkom aldrig. Fill den enskilda arbetsavtalsrärten hör ä\'en Gunnar Palmgrens monografi “Konkurrensklausuler vid tjänsteavtal ” (1939; 223 s.; 8:o). 1 10 6.6. Straffrätten Straffrätten hade i sin helhet förnyats genom den år 1 894 i kraft trädda strafflagen av år 1889, och trots talrika delreformer klarade man sig i den akademiska undervisningen fram till mitten av 1900-talet genomatt ge ut nya, omarbetade upplagor av Jaakko Forsmans och Allan Serlachius’ läroböcker, som utkommit redan under föregående period (se del III, s. 191 f.). Först Brynolf Honkasalo gav efter andra världskriget sig in på det mödosamma företaget att skriva helt nya framställningar av såväl straffrättens allmänna läror som de olika brotten. Hans “Suomen rikosoikeus. Yleiset opit, I-IIF’ (Finsk straffrätt. Allmänna 107 Se t.ex. Kivimäki, Tvölakko, s. 198. 108 Se Sipilti, Tvöoikeus, .s. 180 11. och 209 11. Recen.sion i )F1 1939, ,s. 1 26-1.30 (Cuinn.ir Palms;ren). Se även Kiiirinen, s. 1 S6 11. 109 Recen.sioner i IF I 1947, ,s, 164-166 (l'i.; Kurt Kaira) och l.M 1948, s. 98.3-486 (po.sitixx Aarne Rekola). Se även Kiiiritten. s. 164 11. 1 10 Recensioner i JF'l 1940, s. .314-.316 (l.auri CA'derberg) och Svj F 1940, s. ,345 1. (Fritjol l.ejman).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=