230 De praktiskt verksamma juristerna stod för en betydande del av den rättsvetenskapliga litteraturen. Av periodens 70 doktorer hade 18 överhuvudtaget ingen akademisk karriär, inte ens en docentur, som i Finland var en föga betungande bisyssla som bättreavlönad timlärare. Dessa författares produktion inskränkte sig vanligen till doktorsavhandlingen. Av produktiva praktiker, somendast sporadiskt skötte en universitetstjänst, kan man främst nämna justitierådet, senare hovrättspresidenten Yrjö Johannes Hakulinen (1902-1974), en framstående, men egensinnig författare med talrika arbeten i den konstruktiva riktningens anda. 6.2. Rättsencyklopedier Rabbe Axel Wredes “Grunddragen av Finlands Rätts- och Samhällsordning. Handbok för medborgare”, som utkom i t\'å delar med fortlöpande paginering åren 1920-1921 (VII + 368 + XVd; 8:o), fick i Finland en liknande ställning som Hans Munch-Petersens och Ragnar Knophs översikter över rättsordningen hade i Danmark och i Norge.’’ Arbetet översattes också till finska, och det användes i inträdesförhören till de juridiska fakulteterna ännu på 1970-talet. Naturligtvis kvarstod i de sista upplagorna föga av den ursprungliga texten; i Finland var dock pieteten mindre än i Danmark och i Norge, och Wredes namn förekomtill slut inte längre på titelbladet. Såsom av arbetets titel framgår var Wredes arbete avsett att ersätta Johan Philip Palméns översikt över rättsordningen (1859; se del II, s. 203 ff). medan Allan Serlachius’ rättsencyklopedi enligt Wredes uppgift i förordet “fullföljer ... ett delvis annat syfte”. Boken var alltså avsedd för “en läsarkrets utan juridiska förstudier”, och arbetet hade enligt författaren ytterligare försvårats av att det skrivits “under en tid av rastlös, experimenterande lagstiftningsverksamhet”. Förutomde nämnda inhemska arbetena var enligt Wrede Hagerups rättsencyklopedi (del III, s. 89 ff.) den viktigaste källan och förebilden, “vilken därför ock ... för att icke för mycket belasta framställningen med hänvisningar, här en gång för alla anföres”. Redan hänvisningen till Hagerup visar på en traditionell framställning, vilket också syns i dispositionen, somi det stora hela följer förebilden. Efter en “Inledning. Omdenna handboks uppgift” (s. 1-4), som präglas av en högstämd legalism och av vilken framgår, att Wrede tänkt sig boken också som en propedeutisk lärobok för juris studerande, följer liksomi Hagerups bok för hela rättsordningen gemensamma “Allmänna läror” (s. 5-68) samt en rättshistorisk översikt “Utvecklingen av Finlands rätts- och samhällsordning” (s. 69-132); dessa båda 12 Positiva recensioner i Dl. l‘)21, s. SI3-520 (A. 'X'. Ciadolin), IF 1 1922, s. 290-292 (WilhelmChvdenius) och LM 1922, s. 67 f. (Allan Serlachius).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=