226 den ännu på 1930-talet livliga språkstriden i Finland, men den skandinaviska realismen belastades också av de socialdemokratiska sympatier, som Hägerström och i synnerhet Liindstedt hade givit uttryck för. En av tidens ledande civilister, Ilmari Caselius (1893-1978), fördömde i starkt känslosamma ordalag den Hägerström-Lundstedtska skolan för dess materialism och marxism (se III 1.1. 6.).“^ Även al Hällström talade om Uppsalaskolans värdenihilistiska tendenser, och han krävde, att rättsvetenskapen skulle vara någonting annat än nationalekonomi, sociologi och socialism. En positiv inställning till den skandinaviska realismen kunde naturligrväs vara politiskt inopportun i Lapporörelsens högerradikala Finland, men det är uppenbart, att al Hällström visserligen kände sympati för den realistiskt betonade nordiska rättsvetenskapen i allmänhet, men däremot tog avstånd från Uppsalaskolans radikalism. Taxell nämnde, att al Hällström ingalunda kritiklöst hade accepterat den förhärskande riktningen inom nordisk rättsvetenskap och att han Irämst hade beundrat sådana lorskare som Tore Almén, Ragnar Knoph och Henry Ussing,'' dvs. realister, men inte skandinaviska realister. Mot den här behandlade periodens slut inträdde dock en sinnesförändring i finsk doktrin. Trots att de finländska rättsvetenskapsmännen i allmänhet inte hade haft sympatier för nationalsocialismen, krävde Tysklands nederlag i det andra världskriget redan av praktiska skäl en omorientering, då även de vetenskapliga kontakterna söderut avbrutits. Också tidigare tyskvänliga kretsar visade från år 1945 ett nymorgnat intresse för nordiska kontakter. Det blev därlör i alla lall den nordiska rättsvetenskapen med dess realism i olika schatteringar, som kom att framstå som ett alternativ till den konstruktiva riktningen. Trots att även af Hällström, ‘den mest skandinaviske av våra forskare’, hade tydliga förbehåll beträffande Uppsalaskolan, kom han att vara en föregångare för det närmande till den nordiska rättsvetenskapen, som så småningom uppstod från början av 1940-talet. af Hällströms doktorsavhandling från år 1931 rörde betydelsen av villfarelse, och den behandlade en produkt av det nordiska lagstiftningssamarbetet, avtalslagen, somår 1929 antagits även i Finland; redan ämnesvalet förutsatte en god förtrogenhet med skandinavisk doktrin. Under andra världskriget disputerade Carl H. Ek (1909-1979) med en avhandling “Bidrag till läran om utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid rättsenlig farlig verksamsom byggde på den nordiska realismens läror, men avhandlingen förblev Eks enda arbete, och först Taxell, Berndt Godenhielm(1913-1998) och Curt Olsson (1919- ) blev från slutet av 1940-talet inflytelserika banbrytare för den nordiska inriktningen. het” (1943), 5 Helin. s. 274 6 Taxell. JF \ 1 9S 1, s. 3. 7 Helin. s. 284.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=