224 Det ryska inflytandet i Finland förblev generellt sett obrutet till mitten av 1940-talet. Ännu så sent som år 1944 publicerade en av Finlands ledande civilister, Toivo Mikael Kivimäki (1886-1968), en lärobok i civilrättens allmänna läror, som helt byggde på BGB:s allmänna del, både då det gällde systematiken och de allmänna rättsreglerna; arbetet användes i omarbetat och utvidgat skick som lärobok fram till 1980-talet (nedan 6.4.1). Då man i finländska kretsar så länge valde det tyska alternativet, uppstår frågan, varför man föredrog den även i sitt hemland föråldrade konstruktiva riktningen och inte följde ens nyare strömningar i Tyskland. Delvis var den konstruktiva riktningens fortlevnad en generationsfråga; Rabbe Axel Wrede (18511938) och Robert Hermanson (1846-1928) var inflytelserika och produktiva rättsvetenskapsmän långt in på 1920-talet. Man kan vidare tämligen lätt hitta också en politisk delförklaring till fasthållandet vid den konstruktiva riktningen. Efter inbördeskriget år 1918 var den finländska juristkåren homogent borgerlig, och juristernas konservativa inställning kom till uttryck i ett avståndstagande från alla rättsvetenskapliga riktningar, som kunde användas som medel till samhällsreformer, och i en extrem legalism, som måhända var ett arv från den s.k. rättskämpen under ofärdsåren 1899-1917, då man kämpade mot förryskningssträvandena med främst juridiska argument. Trots att det i många avseenden rörde sig om en skenlegalism, somselektivt blundade för olagligheter (se III 3.1.), var den bäst förenlig med den rättspositivism, som var en viktig punkt i den var den konstruktiva riktningen också en metod, som strävade till rättsvetenskapens autonomi somvetenskap. Man vägrade därför även i Finland att använda sig av bl.a. etiska, politiska och sociala argument som vetenskapliga påståenden inom rättsvetenskapen, eller man rättare sagt sopade sådana frågor under mattan. Medan rättsvetenskapsmännen ändå under tiden för rättskämpen 1899-1917 hade tagit aktivt ställning till politiska tvisteämnen i sina skrifter, kännetecknas den finländska rättsvetenskapen under den första självständighetstiden av en långtgående isolering från både nyare utländska riktningar och inhemska samhälleliga problem, t.ex. de politiska rättegångarna efter inbördeskriget 1918 och på 1920- och 1930-talen (III 3.I.). Det var därför redan av politiska skäl naturligt, att den konstruktiva riktningens ställning förblev orubbad fram till 1940talet, trots att riktningen alltmera komatt framstå somen relikt, i synnerhet sedan de vetenskapliga kontakterna även med Tyskland försvagades efter år 1933. Bristen på alternativ var också ett stöd för den konstruktiva riktningen, då intresset för angloamerikansk rättsvetenskap redan på grund av bristande språkkunskaper var ringa. konstruktiva metoden. A andra sidan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=