223 6. Finland 6.1. Inledning: konstruktiv efterklang och isolation I sina i JFT publicerade minnesord över den finländske civilisten Erik af Hällström (1897-1951) konstaterade hans yngre kollega Lars Erik Taxell (1913- ): “För Erik al Hällström var anknytningen till den nordiska rättsvetenskapen naturlig. I sin senare produktion följde han konsekvent den realistiska metod, som med sådan framgång tilllämpats i de övriga nordiska länderna. ...[han tog] bestämt avstånd från den abstrakt dogmatiska metod, som alltlör länge behärskat vår rättsvetenskap. Hans opposition mot begreppsjuridik och deduktion var skarp och äkta. De rent teoretiska spekulationerna kunde inte fånga hans verklighetsbestämda sinne. Forskningsresultaten skulle ha praktiskt värde. Problemen fingo icke lösgöras från den verklighet där de förekommo. Han gick så långt, att han upphöjde de reella övervägandena till rättskälla vid sidan av lag och sedvanerätt.” Hela nekrologen betonade kraftigt af Hällströms utpräglade känsla för den nordiska rättsgemenskapen.' Av citatet framgår också, att den realism, somaf Hällström tagit intryck av, främst var den äldre, dansk-norska realismen (se nedan). Var det då ännu i början av 1950-talet behövligt i Finland att betona sådana fakta som nordiskt samarbete och behovet av en realistisk rättsvetenskap? Sådana påpekanden var verkligen av nöden, eftersom man hade upplevt den paradoxen, att medan Finlands självständighet möjliggjorde ett deltagande i det nordiska lagstiftningssamarbetet, så fjärmade sig i själva verket den finländska rättsvetenskapen från den skandinaviska under självständighetens första decennier, och man höll länge fast vid den riktning, som en av dess egna finska representanter i slutet av 1 800-talet hade betecknat somett “tyskeri” (del III, s. 169). Först från och med 1940-talet skedde ett mera allmänt närmande till den nordiska doktrinen. Medan de nya realistiska riktningarna fått allt större betydelse i de övriga nordiska länderna redan på 1910-talet, höll man i Finland envist fast vid den traditionella konstruktiva riktningen och avvisade förutomden tidiga danska och den ‘sociologiska’ norska realismen samt Uppsalaskolan även nyare tyska strömningar, såsom intressejurisprudensen och frirättsskolan, medan däremot intresset för naturrättsligt färgade läror var något större.’ En längre forskningsresa till Tyskland var ett ‘måste’ för finländska rättsvetenskapsmän ännu under självständighetens första decennier. Den konstruktiva riktningens sakrosankta ställning framtill slutet av 1930-talet belyses av att Otto Brusiins (1906-1973) doktorsavhandling (1938) höll på att bli underkänd bl.a. på grund av författarens angrepp på ‘begreppsjurisprudensen’. 1 Sc JFE 1951, s. 1-4. 2 Sc även Klami, s. 202 ff. och 218 fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=